'Vad skulle det ha varit for roligt att leva, om jag inte hade fatt jaga allt ibland?' sade han. 'Vem som vill, ma angra sig, men inte lar det bli jag.'
Men just som hunden sade detta, kom en besynnerlig forandring over honom. Han strackte upp huvudet och halsen, som om han hade haft lust att tjuta. Han sprang inte mer jamsides med skogvaktaren, utan holl sig efter honom. Det var tydligt, att han hade kommit att tanka pa nagot obehagligt.
Nu var detta just i borjan av sommaren. Algkorna hade helt nyss fott sina ungar, och forra kvallen hade det lyckats hunden att skilja en algkalv, som inte kunde vara mer an fem dagar gammal, fran hans mor och driva honom ner pa en myr. Dar hade han jagat honom fram och tillbaka bland tuvorna, egentligen inte for att fanga in honom, utan bara for att roa sig at hans forskrackelse. Algkon visste, att myren var bottenlos sa dar nyss efter tjallossningen och inte annu kunde bara ett sa stort djur som hon, och hon stod i det langsta kvar pa stranden. Men nar Karr jagade kalven allt langre och langre bort begav hon sig plotsligen ut pa myren, drev undan hunden, tog kalven till sig och vande om mot land. Algar aro skickligare an andra djur i att ga pa sank och farlig mark, och det sag ut, som om hon skulle komma lyckligt i land. Men nar hon var helt nara stranden, sjonk en tuva, som hon trampade pa, ratt ner i dyn, och hon foljde med i djupet. Hon forsokte komma upp, men fann intet stadigt fotfaste, utan sjonk och sjonk. Karr stod och sag pa utan att vaga dra andan, men nar han markte, att algkon inte kunde radda sig, sprang han sin vag, sa fort han kunde. Han hade kommit att tanka pa allt det stryk, som han skulle fa, om det bleve upptackt, att han hade lockat en algko i olycka, och han blev sa forskrackt, att han inte tordes stanna forran han var hemma.
Det dar var det, som hunden hade rakat paminna sig, och det bekymrade honom pa ett helt annat satt an allt ovrigt ont, som han hade bedrivit. Det berodde kanske darpa, att han inte hade onskat doda varken algkon eller hennes kalv, utan hade bragt dem om livet alldeles utan att vilja det.
'Na, men de lever kanske annu.' tankte hunden helt plotsligt. 'De var ju inte doda, nar jag sprang ifran dem. De har kanske raddat sig.'
Han fick en oemotstandlig lust att fa veta nagot harom, medan det annu var tid for honom att fa veta nagot. Han sag, att skogvaktaren inte holl sardeles fast i kopplet, gjorde ett raskt sprang at sidan och kom verkligen los. Darpa ilade han bort genom skogen at myren till med sadan fart, att skogvaktaren inte hann att fa upp bossan till ogat forran han redan var forsvunnen.
Skogvaktaren hade inte annat att gora an att skynda efter, och nar han kom fram till myren, sag han hunden sta ute pa en tuva nagra meter fran land och tjuta av all makt. Karlen tyckte, att han borde ta reda pa vad detta kunde ha att betyda, stallde bossan ifran sig och krop pa hander och fotter ut pa myren. Han hade inte kommit langt, forran han fick se en algko ligga dod i dyn. Tatt bredvid henne lag en liten kalv. Han var annu vid liv, men var sa utmattad, att han inte kunde rora sig. Karr stod bredvid kalven. An lutade han sig ner och slicka honom, an uppgav han haftiga tjut for att kalla pa hjalp.
Nu lyfte skogvaktaren upp kalven och borjade slapa honom mot land. Nar hunden forstod, att kalven skulle bli raddad, blev han utom sig av gladje. Han hoppade runt omkring skogvaktaren, slickade hans hander och gnallde av belatenhet.
Skogvaktaren bar hem kalven och stangde in honom i en katte i lagarden. Sedan maste han skaffa hjalp till att dra upp den doda algkon ur myren, och forst nar allt detta var gjort, kom han ihag, att han skulle skjuta Karr. Han lockade till sig hunden, som hade foljt honom hela tiden, och vandrade pa nytt inat skogen med honom. Till en borjan gick skogvaktaren rakt fram emot hundgraven, men under vandringen tycktes han komma pa andra tankar, for bast som det var, vande han och gick upp mot herrgarden.
Karr hade foljt honom helt lugnt, men nar han markte, att skogvaktaren gick fram till hans gamla hem, blev han orolig. Skogvaktaren hade sakert funderat ut, att det var han, som bragt algkon om livet, och nu skulle han upp till herrgarden och bli straffad, innan han fick do.
Men att fa stryk, det var varre an allt annat, och infor detta var Karr inte i stand att halla humoret uppe. Han gick och hangde med huvudet, och nar han kom till herrgarden, sag han inte upp och latsades inte om, att han kande nagon manniska.
Brukspatronen stod pa forstutrappan, nar skogvaktaren kom gaende. 'Vad i all varlden ar det for en hund, som skogvaktaren kommer med?' sade han. 'Det ar val inte Karr heller? Han maste val vara dod for lange sedan.' Skogvaktaren borjade da beratta om algarna och Karr gjorde sig sa liten han kunde och krop ihop bakom skogvaktarens ben liksom for att gomma sig.
Men skogvaktaren talade inte om saken sa, som hunden hade vantat. Han hade bara berom for Karr. Han sade, att det var tydligt, att hunden hade vetat, att algarna voro i nod, och hade velat radda dem. 'Brukspatron far gora, hur han vill, men den har hunden kan jag inte skjuta,' sade skogvaktaren till sist.
Hunden reste pa sig och spetsade oronen. Han kunde knappt tro, att han horde ratt. Fast han inte garna ville visa hur angslig han hade varit, kunde han inte lata bli att gnalla en smula. Kunde det vara mojligt, att han skulle fa behalla livet bara darfor, att han hade varit orolig for algarna?
Brukspatronen tyckte ocksa, att Karr hade uppfort sig val, men som han i alla fall inte ville ha honom tillbaka, visste han inte genast vad han skulle besluta. 'Om skogvaktaren vill ta hand om honom och ansvara for att han uppfor sig battre an hittills, sa kan han fa leva,' sade han om en stund. Ja, det var skogvaktaren villig till, och pa detta satt kom Karr att flytta till skogvaktarbostallet.
Grafalls flykt
Fran den dagen, da Karr kom till skogvaktaren, slutade han alldeles upp med att driva olovlig jakt i skogen. Detta kom sig inte bara darav, att han hade blivit skramd, utan han ville inte, att skogvaktaren skulle bli ond pa honom. For sedan skogvaktaren hade raddat hans liv, alskade han honom over allt annat. Han tankte bara pa att folja honom och vaka over honom. Gick han hemifran, sprang Karr fore och undersokte vagen, och satt han hemma, lag Karr utanfor dorren och holl uppsikt over alla, som kommo och gingo.
Nar det var lugnt pa skogvaktarbostallet, nar inga steg hordes pa vagen och husbonden gick och sysslade med sina tradplantor, som han drog upp pa ett gronsaksland, brukade Karr anvanda tiden till att leka med algkalven.
Till en borjan hade Karr inte alls haft nagon lust att ta sig an honom. Men som han foljde husbonden overallt, gick han ocksa med honom till lagarden, nar han gav algkalven mjolk, och han brukade sitta utanfor katten och betrakta honom. Skogvaktaren kallade kalven Grafall, darfor att han inte tyckte, att han fortjanade ett grannare namn, och Karr var enig med honom om den saken. Var gang han sag honom, tankte han, att han aldrig hade sett nagot, som var sa fult och sa illa hopkommet. Han hade langa, gangliga ben, som sutto under kroppen, som losa styltor. Huvudet var stort och gammalt och rynkigt, och alltid hangde det at ena sidan. Skinnet satt i skrynklor och veck, som om han hade fatt pa sig pals, som inte var gjord for honom. Han sag alltid sorgsen och missmodig ut, men, besynnerligt nog, reste han sig med stor hast, var gang han sag Karr utanfor katten, som om han skulle ha blivit glad att se honom.
Algkalven blev samre dag for dag, vaxte inte, och till sist orkade han inte en gang resa sig, nar han fick se Karr. Hunden sprang da upp i katten till honom, och darvid glimtade det till i den stackarens ogon, som om han hade fatt en stark onskan uppfylld. Sedan dess brukade Karr halsa pa algkalven var dag och tillbragte hela timmar hos honom for att slicka hans pals, leka och rasa med honom och undervisa honom om nagot av varje, som ett skogsdjur behover ha reda pa.
Det var markvardigt, att alltsedan Karr hade tagit sig for att hoppa in till algkalven, borjade denne att trivas och vaxa. Och sedan han val hade kommit i gang, vaxte han pa ett par veckor sa, att han inte rymdes i den lilla katten, utan maste flytta ut i en hage. Nar han hade gatt i hagen ett par manader, hade han sa langa ben, att han kunde kliva over stangslet, nar han ville. Da fick skogvaktaren tillatelse av brukspatronen att satta upp en hog och stor inhagnad at honom. Har levde algen i flera ar och vaxte till ett starkt och statligt djur. Karr holl honom sallskap, sa ofta han kunde, men nu var det inte av medlidande, utan darfor att det hade uppstatt stor vanskap mellan dem bada. Algen var alltjamt sorgsen och syntes vara loj och oforetagsam, men Karr forstod konsten att fa honom lekfull och glad.
Grafall hade levat fem somrar pa skogvaktarbostallet, da brukspatronen fick ett brev fran en zoologisk tradgard i utlandet med forfragan om den finge kopa algen. Brukspatronen tyckte om forslaget, skogvaktaren blev bedrovad, men hade inte makt att saga nej, och sa blev det beslutat, att algen skulle saljas. Karr fick snart reda pa
