ett av de praktigaste berg, som funnes till, men det har det inte.
Det hander ibland, att man rakar pa ett bygge, som har blivit sa stort tilltaget fran borjan, att agaren aldrig har lyckats att fa det fardigt. Nar man kommer fram till det, ser man tjocka grundmurar, starka valvbagar och djupa kallare, men det finns varken vaggar eller tak: alltsammans hojer sig bara ett par fot fran marken. Det ar inte utan, att den, som far se det dar gransberget, kan komma att tanka pa en sadan overgiven byggnad, for det ser nastan ut, som om det inte skulle vara ett fardigbyggt berg, utan bara grunden till ett berg. Det reser sig fran slatten med tvarbranta vaggar, och overallt sta stolta klippmassor upptornade, som tyckas vara amnade att bara hoga, ofantliga bergsalar. Allt ar maktigt och vilt och stort tilltaget, men det ar inte riktigt hojd eller resning pa det hela. Byggmastaren har trottnat och gatt ifran arbetet, innan han har hunnit att resa upp sadana dar langa branter och vassa toppar och asar, som bruka sta som vaggar och tak pa de fardigbyggda bergen.
Men liksom till ersattning for klintar och klattar har den stora bergstrakten i alla tider varit kladd med hoga och valdiga trad. Ekar och lindar ha statt i utkanterna och i dalgangarna, bjorkar och alar kring sjostranderna, tallar uppe pa de branta avsatserna och granar overallt, dar de ha funnit en nypa jord att vaxa i. Alla dessa trad tillsammans bildade den stora skogen Kolmarden, som forr i varlden var sa fruktad, att envar, som maste fram over den, bad till Gud och beredde sig pa sin sista stund.
Det ar nu sa langesedan Kolmarden vaxte upp, att det ar omojligt att saga hur det kom sig, att den blev sadan den blev. Den hade val en svar tid i borjan pa den kala berggrunden, och den blev hardad genom att nodgas skaffa sig fotfaste bland harda hallar och foda ur magra grusbackar. Det gick med den som med mangen, som far slita ont i ungdomen, men blir stark och kraftig, nar han blir fardig. Nar skogen var fullvuxen hade den trad som voro tre famnar i omkrets, tradens grenar voro sammanflatade till ett ogenomtrangligt nat, och marken var genomvavd av harda, hala rotter. Det var ett ypperligt tillhall for vilda djur och rovare, som visste hur man skulle krypa och klanga och smyga for att komma fram genom den. Men for andra hade den inte mycket lockande. Den var mork och kulen, villsam och ovagad, risig och stickande, och de gamla traden sago ut som troll, dar de stodo med skagg pa grenarna och mossa pa stammarna.
Nar manniskor forst flyttade till Sormland och Ostergotland, vaxte det skogar nastan overallt, men de, som stodo i fruktbara dalar och pa slatter, blevo snart bortrojda. Kolmarden ater, som vaxte pa fattig berggrund, brydde sig ingen om att falla. Men ju langre den fick sta orord, dess maktigare blev den. Den var som ett faste, vars murar for var dag vaxte sig tjockare, och den, som ville tranga fram genom skogsmuren, maste ta yxan till hjalp.
Andra skogar fa vara radda for manniskorna, men for Kolmarden finge manniskorna lov att vara radda. Den var sa mork och tatvuxen, att jagare och risplockare gang pa gang gingo vilse dar inne och hollo pa att forgas, innan de kunde arbeta sig ut ur snaren. Och for de resande, som maste fardas mellan Ostergotland och Sormland, var den rent livsfarlig. De fingo leta sig fram pa smala djurstigar, for gransfolket hade inte en gang makt till att halla banad vag over skogen. Inte fanns det bro over a eller farja over sjo eller sprang over myr. Och inte pa hela skogen fanns det en koja dar det bodde fredligt folk, men vilddjurskulor och rovarhalor var det gott om. Det var inte mangen, som kom over skogen utan skada, men desto flera vore de, som halkade utfor braddjup eller redo ner i moras, som blevo plundrade av rovare eller jagade av vilddjur. Men ocksa de, som bodde nedanfor skogen och aldrig vagade sig in i den, hade obehag av den, darfor att bjornar och vargar jamt och standigt kommo ner fran Kolmarden och revo deras boskap. Och det var ingen mojlighet att utrota vilddjuren, nar de hade ett sa bra gomstalle i den tata skogen.
Det var sakert, att bade ostgotar och sormlanningar garna skulle ha velat bli av med Kolmarden, men det gick langsamt med detta, sa lange som det fanns odlingsbar mark pa annat hall. Sa smaningom blev den anda en smula kuvad. Pa bergsluttningarna runtomkring sjalva storskogen vaxte det upp gardar och socknar. Skogen blev nagorlunda vagad, och vid Krokek mitt i vastra obygden reste munkar ett kloster, dar de resande funno en trygg tillflyktsort.
Skogen fortfor dock att vara maktig och farlig, anda tills en vacker dag en vandrare, som hade trangt langt in i skogsdjupet, rakade upptacka att det fanns malm i berggrunden, som den vaxte pa, Sa snart som detta blev kunnigt, skyndade gruvarbetare och bergsman upp i skogen for att soka reda pa dess rikedomar.
Och nu kom det, som brot skogens makt. Manniskorna togo upp gruvor, se reste hyttor och bruk pa den gamla skogsmarken. Men detta hade inte behovt gora skogen allvarsam skada, om det inte har varit sa, att det gick at en otrolig mangd ved och kol for bergshanteringen. Kolare och vedhuggare drogo in i den gamla hemska urskogen och gjorde nastan slut pa den. Runtomkring bruken blev den alldeles nerhuggen, och dar lades marken ut till akrar. Manga nybyggare flyttade dit upp, och snart fanns det flera nya socknar med kyrka och prastgard, dar det kort forut inte hade funnits annat an bjorniden.
Aven dar skogen inte blev alldeles bortrojd, blevo de gamla traden fallda och de tata snaren genomhuggna. Vagar drogos fram overallt, och vilddjur och rovare jagades bort. Nar manniskorna antligen hade fatt makt med skogen, foro de forfarligt illa fram med den: hoggo och svedjade och kolade utan hejd. De hade inte glomt det gamla hatet till skogen, och nu tycktes de alldeles vilja forgora den.
Det var en lycka for skogen, att det inte fanns sa sardeles mycket malm i Kolmardsgruvorna, utan gruvbrytningen och bruksdriften minskades. Da avstannade ocksa kolningen, och skogen fick en smula andrum. Manga, som hade bosatt sig i Kolmardssocknarna, blevo utan arbete och har svart att barga sig, men skogen borjade ater tillvaxa och bredde ut sig, sa att gardar och bruk lago inbaddade i den som oar i havet. Kolmardsborna forsokte sig med jordbruk, men utan stor framgang. Den gamla skogsmarken ville hellre bara jatteekar och storfuror an rovor och korn.
Manniskorna gingo dar och kastade morka blickar pa skogen, som tycktes bli kraftigare och frodigare, allteftersom de blevo fattigare, men till sist foll det dem in, att det kunde finnas nagot gott ocksa i skogen. Kanske att det kunde ligga bargning i skogen? Det kunde vara vart att forsoka att ta vara pa den i alla fall.
Sa borjade de att hamta timmer och plank ur skogen och salde till slattborna, som redan hade gjort anda pa sin skog. De markte snart, att om de bara fore forstandigt fram, kunde de fa sitt levebrod av skogen likaval som av akern och av gruvan. Och da kommo de att betrakta den pa annat satt an forut. De larde sig att varda den och alska den. De glomde alldeles bort den gamla fiendskapen och ansago skogen som sin basta van.
Karr
Tolv ar ungefar innan Nils Holgersson hade borjat sin resa omkring med vildgassen, hande det, att en bruksagare pa Kolmarden ville gora sig av med en av sina jakthundar. Han skickade efter sin skogvaktare, sade honom, att det var omojligt att behalla hunden, darfor att man inte kunde vanja honom av med att jaga efter alla de far och hons, som han fick syn pa, och bad skogvaktaren ta hunden med till skogen och skjuta honom.
Skogvaktaren lade koppel pa hunden for att leda honom till ett stalle i skogen, dar alla uttjanta hundar fran herrgarden brukade skjutas och begravas. Han var ingen elak karl, men han var ratt belaten med att fa skjuta hunden, darfor att han visste, att det inte bara var far och hons, som han brukade jaga. Alltsomoftast var han inne i skogen och knep sig en hare eller en orrkyckling.
Hunden var liten och svart med gul bringa och gula framben. Han hette Karr och var sa klok, att han begrep allt vad manniskor sade. Nar skogvaktaren forde bort honom genom skogen, visste han mycket val vad som forestod honom. Men det skulle ingen ha kunnat se pa honom. Han varken hangde med huvudet eller slokade med svansen, utan sag lika bekymmerslos ut som vanligt.
Det var darfor, att de vandrade genom skogen, som hunden var sa noga med att inte lata marka nagon angslan. Det utbredde sig namligen en stor, vid skog pa alla sidor om det gamla bruket, och den skogen var beryktad bade bland djur och manniskor, darfor att agarna sedan manga ar tillbaka hade varit sa mana om den, att de knappast hade nants att falla trad till vedbrand. Inte heller hade de haft hjarta att gallra och tukta den, utan skogen hade fatt skota sig, som den behagade. Men det var givet, att en skog, som fick sta sa fredad, skulle bli ett kart tillhall for skogsdjuren, och de funnos dar ocksa i stora massor. Sinsemellan kallade de den for Fridskogen, och de raknade den som den basta tillflyktsort, som de hade i hela landet.
Nar hunden fordes genom skogen, tankte han pa vilken buse han hade varit for alla smadjuren, som bodde dar. 'Nu, Karr, skulle de allt vara glada inne i snaren, om de visste vad som forestar dig,' tankte han. I detsamma viftade han med svansen och upphavde ett glatt skall, for att ingen skulle tro, att han var angslig och nedslagen.
