'Jo, jag menar det sa, kara fru,' sade bonden, 'att allt, vad kungar och klosterfolk och herreman och kopstadsbor bygger och upprattar, det har bara bestand for nagra ar. Men nar ni sager mig, att i Ostergotland alltid ska finnas bonder, som ar arekara och uthalliga, sa vet jag ocksa, att det sak fa behalla sin gamla heder. For det ar bara de, som gar bojda under det eviga arbetet med jorden, som kan halla det har landet oppe i valstand och anseende fran tid till tid.''
XXI. Vadmalsvaden
Pojken for fram hogt uppe i luften. Han hade den stora Ostgotaslatten under sig och satt och raknade de manga vita kyrkorna, som hojde sig ur sma traddungar. Det drojde inte lange, forran han hade hunnit till femtio. Sedan blev han forvillad och kunde inte halla ordning pa rakningen.
De allra flesta gardarna voro bebyggda med stora, vitmalade tvavaningshus, som sago sa statliga ut, att pojken inte kunde lata bli att forundra sig over dem. 'Det matte inte bo nagra bonder har i landet,' sade han for sig sjalv, 'eftersom jag inte ser nagra bondgardar.'
Da skreko genast alla vildgassen: 'Har bor bonder som herrskap. Har bor bonder som herrskap.'
Pa slatten voro is och sno forsvunna, och vararbetet hade borjat. 'Vad ar det for langa kraftor, som kryper fram over akrarna?' fragade pojken om en stund. – 'Plogar och oxar. Plogar och oxar,' svarade alla vildgassen.
Oxarna rorde sig sa langsamt pa akrarna, att det inte kunde markas, att de flyttade sig, och gassen ropade till dem: 'Ni kommer inte fram forran nasta ar. Ni kommer inte fram forran nasta ar.' Men oxarna blevo inte svaret skyldiga. De lyfte mularna i vadret och bolade: 'Vi gor mer nytta pa en timme an sadana som ni i hela ert liv.'
Pa nagra stallen drogos plogarna av hastar. Dessa gingo fram med mycket storre iver och hast an oxarna, men gassen kunde inte lata bli att retas med dem heller. 'Skams ni inte att skota oxgora?' ropade de till hastarna. 'Skams ni inte att skota oxgora?' – 'Skams ni inte sjalva att skota latmansgora?' gnaggade hastarna tillbaka.
Medan hastar och oxar voro ute pa arbete, gick stallgumsen omkring hemma pa gardsplanen. Han var nyklippt och lattrorlig, knuffade omkull smapojkarna, korde in bandhunden i hans koja och gick sedan och stoltserade, som om han voro ensam herre pa garden. 'Gumse, gumse, var har du gjort av din ull?' fragade vildgassen, som foro forbi uppe i luften. – 'Den har jag skickat till Drags fabriker i Norrkoping,' svarade gumsen med ett langt brakande. – 'Gumse, gumse, var har du gjort av dina horn?' fragade gassen. Men nagra horn hade gumsen till sin stora sorg aldrig haft, och man kunde inte gora honom varre fortret an att fraga efter dem. Han sprang omkring en lang stund och stangade i luften, sa ond blev han.
Pa landsvagen kom en man, som drev framfor sig en flock skanska grisar, som inte voro mer an nagra veckor gamla och kunde saljas uppat landet. De traskade pa tappert, sa sma de voro, och hollo sig tatt intill varandra liksom for att fa skydd. 'Noff, noff, noff, vi har kommit for tidigt fran far och mor. Noff, noff, noff, hur ska det ga med oss, fattiga barn?' sade smagrisarna. Inte en gang vildgassen hade hjarta att fora spektakel med sadana sma stackare. 'Det blir battre for er, an ni nansin kan tro,' ropade de nar de foro forbi dem.
Vildgassen voro aldrig i sa gott humor, som nar de fingo fara fram over en slattbygd. Da gjorde de sig ingen bradska, utan flogo fran gard till gard och skamtade med tamdjuren.
Medan pojken red fram over slatten, kom han att tanka pa en saga, som han hade hort nagon gang for langesedan. Han mindes den inte riktigt, men det var nagon om en kjortel, som till halften var sommad av guldvavd sammet och till halften av gra vadmal. Men den, som agde kjorteln, prydde vadmalsvaden med sa mycket parlor och adla stenar, att den lyste skonare och dyrbarare an gyllentyget.
Han kom ihag det dar om vadmalsvaden, nar han sag ner pa Ostergotland, darfor att det bestod av en stor slatt, som lag inklamd mellan tva bergiga skogstrakter, en i norr och en i soder. De bada skogshojderna lago vackert blaa och skimrande i morgonljuset, som om de voro tackte med guldslojor, och slatten, som bara bredde ut den ena vinternakna akern efter den andra, var i och for sig inte vackrare att se pa an gra vadmal.
Men manniskorna hade nog trivts val pa slatten, darfor att den var givmild och god, och de hade forsokt pryda den pa basta satt. Dar pojken for fram hogt uppe, tyckte han, att stader och gardar, kyrkor och fabriker, slott och jarnvagsstationer voro utsallade over den som sma och stora smycken. Det blankte i tegeltaken, och fonsterrutorna lyste som juveler. Gula landsvagar, blanka jarnvagsskenor och blaa kanaler lopte fram mellan orterna som silkesydda slingor. Linkoping lag kring sin domkyrka som en parlinfattning kring en dyrbar sten, och gardarna pa landet voro som sma brostnalar och knappar. Det var inte mycken reda i monstret, men det var en prakt som man aldrig kunde trottna att se pa.
Gassen hade lamnat Ombergstrakten och foro mot oster utefter Gota kanal. Den holl ocksa pa att gora sig i ordning for sommaren. Arbetare gingo och lagade kanalbankarna och tjarbestroko de stora slussportarna.
Ja, det arbetades overallt for att kunna ta val emot varen, ocksa i staderna. Dar stodo malare och murare pa stallningar utanfor husen och gjorde dem fina, tjanstflickorna hade stigit upp i de oppna fonstren och tvattade rutorna. Ner vid hamnen putsades segelbatar och angfartyg.
Vid Norrkoping lamnade vildgassen slattbygden och flogo uppat Kolmarden. De hade en stund foljt langsefter en gammal backig landsvag, som slingrade sig utmed klyftor och gick fram under vilda bergvaggar, nar pojken plotsligen gav till ett utrop. Han hade suttit och svangt foten fram och tillbaka, och den ena traskon hade glidit av honom.
'Gaskarl, gaskarl, jag har tappat min sko!' skrek pojken.
Gaskarlen vande och sankte sig mot marken, men da sag pojken, att tva barn, som hade kommit gaende framat vagen, hade tagit upp hans sko.
'Gaskarl, gaskarl,' skrek pojken hastigt, 'far oppat igen! Det ar for sent. Jag kan inte fa igen min sko.'
Men nere pa vagen stodo Asa gasapiga och hennes bror, lille Mats, och betraktade en liten trasko, som hade fallit ner fran himlen.
'Det var vildgassen, som tappade den,' sade lille Mats.
Asa gasapiga stod lange tyst och funderade over fyndet. Till sist sade hon langsamt och eftersinnande: 'Kommer du ihag, lille Mats, att nar vi gick forbi Ovedskloster, horde vi talas om att de i en bondgard hade sett en tomte, som var kladd i skinnbyxor och hade traskor pa fotterna som en annan arbetskarl? Och minns du, att nar vi kom till Vittskovle, berattade en tos, att hon hade sett en Goa-Nisse med traskor, som flog bort pa ryggen av en gas? Och nar vi sjalva kom hem till var stuga, lille Mats, sag vi ju en pyssling, som var kladd pa samma satt, och som ocksa klev opp pa en gas och flog sin vag. Kanske att det var samma en, som red fram haroppe i luften pa sin gas och tappade traskon.'
'Ja, det maste det sakert ha varit,' sade lille Mats.
De vande pa traskon och betraktade den noga, for det ar inte alla dar, som man hittar Goa-Nisses trasko pa landsvagen.
'Vanta,vanta, lille Mats!' sade Asa gasapiga. 'Har star nagot att lasa pa ena sidan.'
'Ja, det gor det. Men det ar sa sma bokstaver.'
'Lat mig se! Jo, det star – Det star: Nils Holgersson fr. V. Vemmenhog.'
'Det var det markvardigaste jag nagonsin har hort!' sade lille Mats.
XXII. Karrs och Grafalls saga
Kolmarden
Norr om Braviken, dar gransen gar fram mellan Ostergotland och Sormland, reser sig ett berg, som ar flera mil langt och mer an en mil brett. Om det hade en hojd som svarade mot langden och bredden, skulle det vara
