'Det har insektfolket har varit det maktlosaste i skogen och har aldrig forr gjort nagon skada, men pa de sista aren hade det helt hastigt vaxt till i mangd, och nu ser det ut, som om det skulle komma att forstora hela skogen.' – 'Ja, detta ser illa ut,' sade Karr, 'men jag marker, att de visaste i skogen har kommit samman for att radplaga, och de har kanske funnit nagon hjalp.'
Nar hunden sade detta, lyfte Krokrygg mycket hogtidligt det tunga huvudet, klippte med de langa oronen och sade: 'Vi har kallat dig hit, Karr, for att fa veta om manniskorna har reda pa den har forharjelsen.' – 'Nej,' sade Karr, 'sa har langt in i snaren gar ju aldrig nagon manniska, nar det inte ar jakttid. De vet ingenting om olyckan.' – 'Vi, som ar gamla i skogen,' sade da Hornkrone, 'tror inte, att vi djur kan ensamma reda oss mot det har insektfolket.' – 'Vi tycker, att det ena ar nastan lika stor olycka som det andra,' sade Stravmane. 'Det blir nog slut pa friden i skogen efter detta.' – 'Men vi kan inte lata hela skogen fordarvas,' sade Storstarke. 'Vi har inte nagot att valja pa.'
Karr forstod, att algarna hade svart att komma fram med vad de ville saga, och han forsokte hjalpa dem. 'Det ar kanske er mening att jag ska lata manniskorna veta hur det star till har?' Da borjade alla de gamla nicka med huvudena. 'Det ar en svar olycka att behova begara hjalp av manniskorna, men vi har ingen annan rad.'
En stund darefter var Karr pa hemvagen. Nar han skyndade fram i djupt bekymmer over allt, vad han hade fatt veta, kom en stor, svart snok emot honom. 'Val mott i skogen!' vaste snoken. – 'Val mott igen!' glafste Karr och skyndade forbi utan att stanna. Men ormen vande och forsokte hindra honom. 'Kanske den dar ocksa ar orolig for skogen,' tankte Karr och stannade. Snoken borjade genast tala om den stora forharjelsen. 'Det bli nog slut med frid och ro har pa skogen, nar manniskorna ska kallas hit,' sade han. – 'Jag ar radd for detsamma,' sade Karr, 'men de gamla i skogen vet val vad de gor.' – 'Jag tror nog, att jag skulle veta battre rad,' sade snoken, 'om jag bara finge den lon, som jag onskar mig.' – 'Ar det inte dig, som de kallar Hjalplos?' sade hunden forsmadligt. – 'Jag ar gammal i skogen,' sade snoken. 'Jag vet hur man ska skaffa bort sadant har otyg.' – 'Kan du bara fa bort det,' sade Karr 'tanker jag, att ingen vill neka dig vad du begar.'
Nar Karr svarade detta, slank ormen in under en tradrot och fortsatte inte samtalet, forran han lag val skyddad i ett trangt hal. 'Halsa da Grafall,' sade han, 'att om han vill dra bort fran Fridskogen och inte stanna, forran han kommer sa langt mot norr att det inte vaxer en ek i skogen, och inte kommer tillbaka hit, sa lange snoken Hjalplos lever, sa ska jag sanda sjukdom och dod over alla dessa, som kryper och gnager pa granarna!' – 'Vad ar det du sager?' fragade Karr, och haret pa hans rygg borjade resa sig. 'Vad har Grafall gjort dig for ont?' – 'Han har slagit ihjal den, som jag tyckte mest om,' sade ormen, 'och jag vill ha hamnd pa honom.' Innan snoken hann sluta, gjorde Karr ett utfall mot honom, men ormen lag oatkomlig under tradroten. 'Ligg, dar du ligger, sa lange du vill!' sade Karr till sist. 'Vi ska nog kora bort granmaskarna din hjalp forutan.
Nasta dag gingo brukspatronen och skogvaktaren framat en skogsvag. Karr sprang bredvid dem till en borjan, men om en stund forsvann han, och kort darefter hordes ett starkt skall fran skogen. 'Det ar Karr, som driver,' sade brukspatronen. Skogvaktaren ville inte tro det. 'Karr har inte jagat olovligt pa manga ar,' sade han. Han sprang inat skogen for att se vad detta var for en hund, och brukspatronen gick efter honom.
De foljde skallet in i den tataste skogen, men dar tystnade det. De stannade for att lyssna, och dar, i stillheten, horde de hur larvernas kakar arbetade, sago hur barren regnade och kande den starka doften. Da markte de ocksa, att alla trad voro betackta av nunnefjarilens larver, de sma tradfienderna, som kunna odelagga miltals med skog.
Det stora nunnekriget
Nasta var kom Karr en morgon springande genom skogen. 'Karr, Karr!' ropade nagon efter honom. Karr vande sig om. Han hade inte hort fel. Det var en gammal rav, som stod utanfor sin lya och ropade. 'Du far lov att saga mig om manniskorna gor nagot for skogen,' sade raven. – 'Jo, var viss pa det!' sade Karr. 'De arbetar, allt vad de hinner.' – 'De har slagit ihjal hela min slakt, och de kommer att sla ihjal mig med,' sade raven. 'Men det ma vara dem forlatet, bara de hjalper skogen.'
Karr sprang aldrig genom snaren det aret, utan att nagon fragade honom om manniskorna kunde hjalpa skogen. Det var inte sa latt for Karr att svara, for manniskorna visste inte sjalva om det skulle lyckas dem att besegra nunnorna.
Nar man tanker pa hur fruktad och hatad den gamla Kolmarden hade varit, var det allt markvardigt att se, att over hundra man varje dag gingo inne i skogen och arbetade for att radda den fran forodelse. De fallde skogen, dar den var som mest skadad, rensade bort under skogen och togo undan de lagsta grenarna, for att larverna inte sa latt skulle kunna krypa fran trad till trad. De hoggo upp breda gator omkring den skadade skogen och lade ut limstrukna stanger, for att larverna skulle stangas inne dar och inte kunna tranga over pa nya omraden. Sedan detta var gjort, borjade de lagga limringar runt om tradstammarna. Det var meningen, att man pa det sattet skulle hindra larverna att komma ner ur trad, som de redan hade kalatit, och tvinga dem att stanna, dar de voro, och svalta ihjal.
Manniskorna hollo pa med dessa arbeten langt inpa varen. De voro helt forhoppningsfulla och vantade nastan med otalighet pa att larverna skulle komma ut ur aggen. De voro vissa om att de hade gardat in dem sa val, att de allra flesta maste do av hunger.
Sa komma larverna i borjan av sommaren och voro mangdubbelt flera, an de hade varit forra aret. Men det gjorde ju ingenting, om de bara voro instangda och inte kunde skaffa sig tillrackligt att ata.
Men harmed gick det inte riktigt sa, som man hade hoppats. Det var nog larver, som fastnade pa limstangerna, och det var hela hopar, som blevo hindrade av limringarna och inte voro i stand att komma ner fran traden, men inte kunde nagon saga, att larverna voro instangda. De kropo pa landsvagar, pa gardsgardarna, uppat stugvaggarna. De vandrade ut over Fridskogens omrade och in pa andra trakter av Kolmarden.
'De slutar inte, forran all var skog ar forstord,' sade manniskorna. De voro i den storsta angslan och kunde inte ga in i skogen utan att fa tarar i ogonen.
Karr vamjdes sa vid allt detta, som krop och gnagde, att han knappt kunde forma sig att ga utom dorren. Men en dag tyckte han, att han borde ga och hora hur Grafall hade det. Han tog genaste vagen mot hans marker och skyndade framat med nosen mot jorden. Nar han kom till tradroten, dar han forra aret hade rakat Hjalplos, lag denne ater darnere och kallade pa honom. 'Har du talat om for Grafall vad jag sade till dig, sist vi rakades?' fragade snoken. Karr bara glafste och forsokte komma at honom. 'Gor det i alla fall!' sade ormen. 'Du ser ju, att manniskorna inte vet nagon bot mot forharjelsen.' – 'Ja, inte du heller,' svarade Karr och sprang vidare. Karr fann Grafall, men algen var vid sa dystert lynne, att han knappast halsade. Han borjade genast tala om skogen. 'Jag vet inte vad jag ville ge till, om det hor elandet upphorde,' sade han.
'Da ska jag val tala om for dig, att du lar kunna radda skogen,' sade Karr och framforde nu snokens halsning. – 'Om det vore en annan an Hjalplos, som lovade detta, skulle jag genast ga i landsflykt, ' sade algen. 'Men hur skulle en fattig snok kunna ha sadan makt?' – 'Det ar forstas bara skryt,' sade Karr. 'Snokar vill alltid latsa, som om de visste mer an andra djur.'
Nar Karr skulle ga hem, foljde Grafall honom till vags. Karr horde da hur en trast, som satt i en grantopp, borjade ropa: 'Dar gar Grafall, som har forstort skogen! Dar gar Grafall som har forstort skogen!'
Karr trodde, att han inte hade hort ratt, men bara en liten stund darefter kom en hare kilande over stigen. Nar haren sag dem, stannade han, klippte med oronen och ropade: 'Har kommer Grafall, som har forstort skogen!' Sedan kilade han bort, sa raskt han kunde.
'Vad menar de med det dar?' fragade Karr. – 'Jag vet inte ratt,' sa Grafall. 'Jag tror, att smafolken i skogen ar missnojda med mig, darfor att det var jag, som radde till att vi skulle soka hjalp av manniskorna. De har fatt alla sina gomstallen och boplatser forstorda, nar underskogen blev borthuggen.
De gingo tillsammans an en stund, och Karr horde, att det ropade fran alla hall: 'Dar gar Grafall, som har forstort skogen!' Grafall latsades, som om han inte horde det, men Karr trodde sig nu forsta varfor han var sa nedslagen.
'Du, Grafall,' fragade Karr hastigt, 'vad menar snoken med att du skulle ha slagit ihjal den, som han tyckte bast om?' – 'Hur kan jag vet det?' sade Grafall. 'Du vet, att jag aldrig brukar sla ihjal nagon.'
Kort darefter motte de de fyra gamla algarna: Krokrygg, Hornkrone, Stravmane och Storstarke. De kommo sakta och betanksamt vandrande efter varandra. 'Val mott i skogen!' ropade Grafall emot dem. – 'Val mott igen!' svarade algarna. 'Vi ville just raka dig, Grafall, for att radgora med dig om skogen.'
