emot honom. 'Ar det inte du, som kallas Bataki, korpen, och ar god van med Akka fran Kebnekajse?' fragade pojken. Fageln betraktade honom noga, och darpa nickade han tre ganger med huvudet. 'Det ar val aldrig du, som flyger omkring med vildgassen, och som de kallar Tummetott?' – 'Jo, det ar inte sa utan,' sade pojken.
'Det var fasligt bra, att jag rakade dig. Du kan kanske saga mig vem, som har slagit ihjal den har snoken.' – 'Det var den stenen, som jag rullade ner mot honom, som slog ihjal honom,' sade pojken och berattade hur allt hade gatt till. – 'Det var duktigt gjort av en, som ar sa liten som du,' sade korpen. 'Jag har en van har i trakten, som blir glad at att den har ormen ar dodad, och jag skulle onska, att jag kunde gora sig en atertjanst.' – 'Tala da om for mig varfor du ar sa glad over att snoken ar dod!' sade pojken. – 'A,' sade korpen, 'det ar en lang historia. Den har du inte talamod att hora pa.'
Men pojken pastod, att det hade han nog, och nu berattade korpen hela historien om Karr och Grafall och snoken Hjalplos. Nar han hade slutat, satt pojken tyst en stund och sag framfor sig. 'Nu ska du ha tack,' sade han. 'Det ar, som om jag skulle forsta mig battre pa skogen, sedan jag har hort det har. Jag undrar om det finns nagot kvar av Fridskogen numera?' – 'Det mesta ar allt forstort,' sade Bataki. 'Traden ser ut, som om det skulle ha gatt brand over dem. De maste fallas, och det drojer manga ar, innan den har skogen blir vad den var.' – 'Den dar ormen var vard sin dod,' sade pojken, 'men jag undrar om det var mojligt, att han var sa vis, att han kunde sanda sjukdomen pa larverna.' – 'Kanske han visste, att de brukar bli sjuka pa det dar sattet,' sade Bataki. – 'Ja, det kan ju handa, men jag far saga, att han var ett klokt djur i alla fall.' Pojken tystnade. Korpen horde inte pa honom, utan satt med huvudet bortvant och lyssnade. 'Hor!' sade han. 'Karr ar i narheten. Nu ska han bli lycklig, nar han far se, att Hjalplos ar dod.' Pojken vande huvudet at det hall, som ljudet kom ifran. 'Han ar i samtal med vildgassen,' sade han. – 'Ja, han har nog slapat sig ner till stranden for att fa hora nyheter om Grafall.'
Bade pojken och korpen hoppade ner fran stenen och skyndade mot stranden. Har hade alla gassen gatt upp ur vattnet och stodo och talade med en gammal hund, som var sa bracklig och svag, att man tyckte, att han kunde falla ner dod vilket ogonblick som helst.
'Dar har du Karr,' sade Bataki till pojken. 'Lat honom nu forst hora vad vildgassen har att beratta honom! Sedan ska vi saga honom, att snoken ar dod.'
De horde snart hur Akka talade till Karr. 'Det var forra aret, nar vi gjorde var varresa,' sade forargasen. 'Vi hade flugit ut, Yksi och Kaksi och jag, en morgon fran Siljan i Dalarna och for over de stora gransskogarna mellan Dalarna och Halsingland. Vi sag ingenting under oss annat an den svartgrona barrskogen. Snon lag annu hog mellan traden, aarna var frusna med en och annan svart vak, och pa astranderna var snon delvis borta. Nastan inga byar eller gardar sag vi till, bara graa fabodar, som stod ode under vintern. Har och dar lopte smala, krokiga skogsvagar, dar folk under vintern hade kort timmer. Nere vid aarna lag stora timmerhogar oppvrakta.
Bast som vi flog, sag vi tre jagare, som vandrade nere i skogen. De skot framat pa skidor, de hade hundar i band och kniv i baltet, men inga bossor. Det var hard skare pa snon, och de brydde sig inte om att folja dem krokiga skogsvagarna, utan skred ratt framat. Det sag ut, som om de val visste vart de hade att ga for att finna vad de sokte.
Vi vildgass for fram hogt oppe, och hela skogen lag synlig under oss. Nar vi hade sett jagarna, fick vi lust att ta reda pa villebradet. Vi borjade flyga fram och tillbaka och spejade mellan traden. Vi sag da i ett tatt snar nagot, som var likt stora, mosskladda stenar. Men stenar kunde det anda inte vara, darfor att det inte lag sno pa dem.
Vi sankte oss nu hastigt och slog ner mitt i snaret. Da rorde de tre stenblocken pa sig. Det var tre algar, som lag dar i skogsmorkret: en tjur och tva kor. Algtjuren reste pa sig, nar vi slog ner, och kom emot oss. Det var den storsta och grannaste djur, som vi nansin hade sett. Men nar han markte, att det bara var ett par fattiga vildgass, som hade vackt honom, lade han sig ner igen.
'Nej, gamlefar, lagg er inte att sova!' sade jag da till honom. 'Fly, sa fort ni kan! Det ar jagare ute i skogen, och de styr ratt emot det har algstandet.'
'Ni ska ha tack, gasmor,' sade algen, och det sag ut, som om han holl pa att somna, medan han talade, 'men ni vet val, att vi algar ar fridlysta sa har ars. De dar jagarna har val gatt ut for att jaga rav.'
'Det fanns fullt med ravspar i skogen, men jagarna sag inte efter dem. Tro ni mig! De vet, att ni ligger har, gamlefar. Nu kommer de hit for att falla er. de har gatt ut utan bossa, bara med spjut och kniv, darfor att de inte vagar lossa skott i skogen den har tiden.'
Algtjuren lag lika lugn, men algkorna blev oroliga. 'Det ar kanske som gassen sager,' sade de och borjade resa pa sig. – 'Ligg ni bara stilla!' sade tjuren. 'Det kommer inga jagare hit till snaren. Det kan ni vara vissa om.'
Det var ingenting att gora vid detta, och vi vildgass hojde oss opp i luften igen. Men vi fortfor att flyga fram over samma stalle for att fa se hur det skulle ga for algarna.
Knappt var vi komna opp till vanlig flyghojd, forran vi sag, att algtjuren kom ut ur snaret. Han vadrade omkring sig och gick darpa ratt mot jagarna. Under det att han skred framat, trampade han pa torra kvistar, sa att de knacktes med harda smallar. En stor, kal myr lag i hans vag. Dit gick han och stallde sig, mittpa oppna myren, dar ingenting skylde honom.
Algtjuren stod dar, anda tills jagarna kom fram i skogsbrynet. Da kastade han om och flydde at ett annat hall an det, som han hade kommit fran. Jagarna slappte hundarna losa, och sjalva skrann de efter honom pa sina skidor i sa stark fart, som det var dem mojligt.
Algen hade lagt huvudet bakat ryggen och sprang med storsta hastighet. Han slog opp sno, sa att det stod som ett yrvader omkring honom. Bade hundar och jagare blev langt efter. Da stannade han liksom for att invanta dem, och nar de omigen var inom synhall, stormade han astad pa nytt. Vi forstod, att det var hans mening att locka jagarna bort fran platsen, dar korna lag. Vi tyckte, att han var tapper, som sjalv gick i faran, for att de, som horde honom till, skulle fa vara i fred. Ingen av oss skulle ha velat fara fran stallet, forran vi hade fatt se hur allt detta skulle sluta.
Jakten fortgick pa samma satt ett par timmar. Vi undrade pa att jagarna gjorde sig besvar att folja algen, nar de inte var vapnade med bossor. De kunde val inte tro, att det skulle lyckas dem att trotta ut en sadan lopare som han.
Men sa sag vi, att algen inte mer flydde undan med samma hast. Han satte ner fotterna varsammare i snon. Och nar han drog opp dem igen, syntes blod i sparen.
Da forstod vi varfor jagarna hade varit sa uthalliga. De raknade pa hjalp av snon. Algen var tung, och for vart steg han tog sjonk han ner till botten av drivan. Men den harda skorpan pa snon notte darvid sonder hans ben. Den skrapade bort haret och tog hal pa skinnet, sa att han pinades, var gang han satte ner foten.
Jagarna och hundarna, som var sa latta, att de kunde vandra pa isskorpan, forfoljde honom alltjamt. Han flydde och flydde, men stegen blev alltmer osakra och stapplande. Han flasade haftigt. Det var inte nog med att han led av svara plagor. Han blev trott ocksa av att vada genom den djupa snon.
Antligen forlorade han talamodet. Han stannade for att lata hundarna och jagarna komma honom inpa livet och kampa en strid med dem. Medan han stod dar och vantade, kastade han en blick oppat, och nar han sag oss vildgass, som svavade ovanfor honom, ropade han: 'Stanna nu har, vildgass, tills allt ar slut! Och nasta gang ni far over Kolmarden, sok da opp Karr, hunden, och sag honom om hans van Grafall har fatt en god dod!' '
Nar Akka hade kommit sa langt, reste sig den gamla hunden och gick tva steg narmare henne. 'Grafall har fort ett gott liv,' sade han. 'Han kanner mig. Han vet, att jag ar en tapper hund, och att jag ska bli glad att hora, att han fatt en god dod. Beratta nu hur...
Han lyfte svansen och hojde huvudet liksom for att ge sig en kack och stolt hallning, men sjonk ner igen.
'Karr, Karr!' ropade en manniskorost inifran skogen.
den gamla hunden reste sig haftigt. 'Det ar husbonden, som ropar mig,' sade han, 'och jag vill inte droja att folja honom. Jag sag nyss, att han laddade bossan, och vi tva ska nu ga tillsammans inat skogen for sista gangen. Du ska ha tack, vildgas. Jag vet nu allt, vad jag behover veta for att ga nojd mot doden.'
XXIII. Den skona lustgarden
