Pojken gar in och ser en ofantlig mangd hjul, som snurra, hammare, som smida, svarvar, som gnida. Det finns sa mycket att titta pa, att han skulle ha kunnat ga dar hela natten, om inte tradgardsmastaren hade kallat pa honom.
Darpa vandra de utefter sjon pa norra sidan av tradgarden. Stranden gar ur och in: det ar udde och vik, udde och vik hela tradgarden utefter. Utanfor uddarna ligga sma oar, som aro skilda fran land av tranga sund. De sma oarna hora ocksa till tradgarden. De aro planterade med samma omsorg som allt det ovriga.
Pojken gar forbi det ena vackra stallet efter det andra, men han stannar inte, forran han kommer till en statlig, rod kyrka. Den ligger ganska ansenlig pa en udde, som ar overskuggad av rika frukttrad. Tradgardsmastaren vill ga forbi som vanligt, men pojken tar mod till sig och ber om lov att fa ga in. 'Aja, ga in da,' svarar han, 'men akta dig for biskop Rogge! Det kan nog handa, att han haller till har i Strangnas an i dag.'
Sa springer pojken in i kyrkan och ser pa gamla gravvardar och skona altarskap. Framfor allt annat beundrar han en ryttare i forgylld rustning, som han finner i en kammare bredvid forhuset. Har ocksa finns sa mycket att se, att han skulle ha kunnat stanna hela natten, men han maste ge sig av for att inte lata tradgardsmastaren vanta.
Nar han kommer ut igen, marker han, att tradgardsmastaren star och betraktar en uggla, som jagar en rodstjart uppe i luften. Den gamle visslar at rodstjarten, den kommer till honom och slar tryggt ner pa hans axel, och nar ugglan flyger efter den i sin jaktiver, jagar han bort henne med spaden. 'Han ar nog inte sa farlig, som han ser ut,' tanker pojken, nar han ser hur omt den gamle skyddar den stackars sangfageln.
Men sa fort tradgardsmastaren ser pojken, vander han sig mot honom och fragar om han sag biskop Rogge. Och nar pojken svarar nej, sager han med den storsta gramelse: 'Har biskop Rogge fatt vila och inte jag!'
Kort darpa komma de till det ansenligaste av de manga dockhusen. Det ar en tegelmurad borg med tre bastanta, runda torn, forenade med langa huslangor.
'Ga in och se dig om, ifall du har lust!' sager tradgardsmastaren. 'Det har ar Gripsholm, och har ska du akta dig, sa att du inte rakar ut for kung Erik.'
Pojken gar genom ett djupt portvalv och kommer in pa en stor, trekantig gard, som ar omgiven av laga hus. De se inte sa sardeles fornamliga ut, och pojken bryr sig inte om att ga in i dem. Han bara hoppar bock ett slag over ett par langa kanoner, som sta dar, och springer sedan vidare. Han gar genom annu ett djupt portvalv och kommer till annu en borggard, som ar omgiven av praktiga byggnader, och har gar han in. Han kommer till stora, gammaldags rum, med tvarbjalkar synliga i taket och alla vaggar tackta av hoga, morka tavlor, dar allvarsamma herrar och damer aro avbildade i besynnerliga, styva drakter.
En trappa hogre upp finner han ljusare och gladare rum. Nu marker han riktigt, att han ar pa ett kungligt slott, for han ser inte annat an granna portratt av kungar och drottningar pa vaggarna. Men en trappa hogra upp ar en stor vind, och runt om den ligga mangahanda rum. Det finns ljusa rum med vita, skona mobler, och det finns en liten teater och alldeles darbredvid ett riktigt fangelse: ett rum med nakna stenvaggar och gallergluggar och ett golv, som ar nott av fangarnas tunga steg.
Dar finns sa mycket att se, att pojken tycker, att han skulle ha velat ga dar i manga dar, men tradgardsmastaren kallar pa honom, och han vagar inte annat an lyda.
'Sag du till kung Erik?' fragar han, nar pojken kommer ut. Men pojken har ingenting sett, och da sager gubben, som han brukar, fast med an djupare fortvivlan: 'Har kung Erik fatt ga till vila, men inte jag!'
Sa ga de fram till ostra delen av tradgarden. De ga forbi ett badhus, som tradgardsmastaren kallat Sodertalje, och ett gammalt slott, som han kallar Horningsholm. Har ar annars inte sa mycket att se. Det ar fullt av klippor och skar, som bli allt odsligare och naknare, ju langre ut de ligga.
De vanda nu mot soder, och pojken kanner igen den dar hacken, som heter Kolmarden, och forstar, att de narma sig utgangen.
Han ar glad at allt, som han har fatt se, och nar han nu nalkas den stora gallergrinden, vill han garna tacka tradgardsmastaren. Men gubben hor inte alls pa honom, utan gar bara ratt fram till porten. Dar vander han sig till pojken och racker honom sin spade. 'Se har,' sager han, 'hall i den har, medan jag laser opp grinden!'
Men pojken ar redan sa angslig for allt besvar, som han har vallat den barska gamla karlen, att han vill spara honom vidare moda. 'Inte behover ni oppna den har tunga grinden for min skull,' sager han, och med detsamma smyger han ut genom gallerverket. Det ar inte nagon svarighet alls for honom, som ar sa liten.
Detta gor han i storsta valmening, och helt forvanad blir han, nar han hor, att tradgardsmastaren ryter till i vrede bakom honom, stampar i marken och haftigt skakar i gallergrinden.
'Vad ar det? Vad ar det?' sager pojken. 'Jag ville bara spara tradgardsmastaren besvar. Varfor ar ni sa ond?'
'Jag ma val vara ond,' sager den gamle. 'Det hade inte behovts mera, an att du hade tagit emot min spade, sa hade du fatt ga kvar har och skota tradgarden, men jag hade blivit avlost. Nu vet jag inte hur lange jag far ga har.'
Han star dar och skakar i grinden och ser forfarligt ond ut, men pojken kan inte lata bli att tycka, att det ar synd om honom, och han vill trosta honom.
'Ni ska inte vara ledsen for detta, herr Karl av Sodermanland,' sager han, 'for det finns ingen, som skulle skota om er lustgard sa val, som ni gor det.'
Nar pojken sager detta, blir den gamla tradgardsmastaren helt stilla och tyst, och pojken tycker, att det gar som en ljusning over de harda dragen. Men han kan inte se riktigt, for pa samma gang bleknar hela gestalten bort och forsvinner som en dimma. Och inte bara han, utan hela tradgarden bleknar och forsvinner med blommor och frukter och solsken, och dar den har statt, syns ingenting annat an vild och fattig skogsmark.
XXIV. I Narke
Ysatters-Kajsa
I Narke fanns det forr i varlden nagot, som de inte hade make till pa annat hall, och det var ett troll, som hette Ysatters-Kajsa.
Namnet Kajsa hade hon fatt darfor, att hon hade mycket att gora med storm och blast och sadana dar vindtroll alltid bruka kallas sa, och tillnamnet darfor, att hon skulle vara kommen fran Ysatterskarret i Askers socken.
Det tycks nog, som om hon skulle ha haft sitt egentliga hemvist i Asker, men hon brukade ocksa visa sig pa andra hall. Ingenstans i hela Narke kunde man vara saker att inte raka ut for henne.
Hon var inte nagot morkt och dystert troll, utan munter och lustig, och vad hon bast av allt tyckte om, det var ett duktigt blasvader. Sa snart det var vind tillrackligt, drog hon ut for att fa sig en dans pa Narkesslatten.
Narke bestar egentligen inte av annat an en slatt, som pa alla sidor ar omgiven av skogkladda bergstrakter. Det ar bara i nordostra hornet, dar Hjalmaren gar ut ur landskapet, som det finns en lucka i den langa bergsgardsgarden.
Nar nu vinden en morgon har samlat krafter ute pa Ostersjon och satter av inat land, gar den ganska ohejdat fram mellan Sormlandskullarna och slipper utan stort besvar in i Narke darborta i Hjalmartrakten. Sedan rusar den astad tvarsover Narkesslatten, men ratt i vaster rakar den pa Kilsbergens hoga vagg och blir kastad tillbaka. Da kroker sig vinden som en orm och far av mot soder. Men dar moter Tiveden och ger vinden en stor, sa att den stortar astad osterut. Na, i oster finns Tyloskog, och den sander vinden norrut upp mot Kaglan. Och fran Kaglan bar det astad med vinden mot Kilsbergen och Tiveden och Tyloskog an en gang. Den svingar och svingar i allt mindre kretsar, tills den pa sistone blir staende som en snurra mittpa slatten och bara svanger runt. Men sadana dagar, da virvelstormarna foro over slatten, hade Ysatters-Kajsa roligt. Da stod hon mitt i virveln och snurrade. Det langa haret flog omkring uppe i himmelens moln, klanningsslapet sopade utefter marken som en stoftsky, och hela slatten lag under henne som ett stort dansgolv.
Om mornarna brukade Ysatters-Kajsa sitta uppe i nagon hog tall pa toppen av en bergklint och se ut over slatten. Om det da var vinter och gott fore och hon sag manga akande ute pa vagarna, skyndade hon sig att blasa ihop ett yrvader och vrakte upp drivor sa hoga, att folk natt och jamnt kunde ta sig hem pa kvallen. Var det sommar
