och gott bargningsvader, satt Ysatters-Kajsa stilla, anda tills de forsta hovagnarna hade blivit fullastade, och da kom hon farande med ett par stortskurar, som gjorde slut pa arbetet for den dagen.
Det var visst och sant, att hon sallan tankte pa annat an att stalla till fortret. Kolarna uppe i Kilsbergen vagade knappt ta sig en blund, for sa snart som hon sag en obevakad mila, kom hon smygande och pustade till den, sa att den borjade brinna med hog laga. Och om malmkorarna fran Laxa och Svarta voro sent ute en kvall, hojde Ysatters-Kajsa vagen och trakten i sadana morka dimmor, att bade manniskor och hastar blevo vilsna och korde ner de tunga sladarna i karr och moras.
Om prostinnan i Glanshammar hade dukat kaffebordet ute i sin tradgard en sommarsondag och det kom en vindil, som lyfte duken fran bordet och kastade omkull bade koppar och fat, da visste man vem som stallde till det skamtet. Om hatten blaste av borgmastaren i Orebro, sa att han maste springa efter den over hela torget, om folket pa Vinon stotte pa grund i Hjalmaren med sina gronsaksskutor, om uthangde tvattklader blaste bort och overholjdes med damm, om roken en kvall slog in i stugorna och alls inte tycktes hitta ut genom skorstenen, da var det inte svart att veta vem som var ute och forlustade sig.
Men fastan Ysatters-Kajsa tyckte om alla slags forargliga upptag, sa var det anda inte nagot riktigt ont med henne. Man kunde marka, att hon var svarast mot sadana, som voro tratgiriga och snala och elaka, men redbart folk och sma fattiga barn tog hon ofta i sitt skydd. Och gammalt folk berattar, att en gang, nar Asker kyrka holl pa att brinna, kom Ysatters-Kajsa farande, slog ner bland eld och rok pa kyrktaket och avvarjde faran.
I alla fall voro Narkesborna mangen gang ganska trotta pa Ysatters-Kajsa, men hon for sin del blev aldrig trott pa att stalla till brak med dem. Nar hon satt uppe pa en molnkant och sag ner pa Narke, som lag vanligt och valmaende under henne med praktiga bondgardar pa slatten och rika gruvor och bruk uppe i bergstrakterna, med den troga Svartan och de grunda, fiskrika slattsjoarna, med den goda staden Orebro, som utbredde sig runt om det allvarsamma gamla slottet med de stadiga horntornen, sa matte hon visst ha tankt: 'Har skulle manniskorna ha det alldeles for bra, om inte jag voro, jag, som rycker opp dem och haller dem vid gott humor.'
Och sa skrattade hon vilt och gackande som en skata och yrde i vag, dansade och virvlade fran det ena hornet av slatten till det andra. Och nar Narkesbon sag hur hon drog fram sitt stoftslap over slatten, kunde han inte lata bli att smale. For retsam och led, det var hon, men gott lynne hade hon. Det var likasa uppfriskande for bonderna att ha att gora med Ysatters-Kajsa som for slatten att piskas av stormvinden.
Nu for tiden pastar man, att Ysatters-Kajsa skall vara dod och borta, hon som alla andra troll. Men sadant ar nastan omojligt att tro. Det ar, som om nagon skulle komma och saga, att luften hadanefter skall sta stilla over slatten och vinden aldrig mer dansa fram over den med sus och brus och frisk luft och stortskurar.
Den, som anser, att Ysatters-Kajsa ar dod och borta, kan for ovrigt hora hur det gick till i Narke det aret, da Nils Holgersson for fram over landskapet, sa far han sjalv saga var han tror.
Marknadsaftonen
Det var dagen fore en stor kreatursmarknad i Orebro, och det regnade sa, att det stod som spon i backen. Det var ett regn, som han inte kunde komma till ratta med. det foll riktiga strommar ur molnen, och mangen tankte for sig sjalv: 'Det har ar alldeles som pa Ysatters-Kajsas tid. Aldrig hade hon sa manga upptag for sig som vid marknader. Det skulle ha varit i hennes vag att stalla till ett sadant har stortregn pa marknadsaftonen.
Ju langre det led, desto varre blev regnandet. Framemot kvallen kommo riktiga skyfall, vagarna blevo alldeles bottenlosa, och folk, som hade givit sig av hemifran med sina kreatur for att komma fram till Orebro i god tid pa morgonen, rakade illa ut. Kor och oxar blevo sa utledsna, att de inte ville flytta en fot, och flera av de stackars djuren kastade sig omkull mittpa vagen for att visa, att de inte orkade ga langre. Alla, som bodde utmed vagen, maste oppna sina dorrar for de marknadsresande och harbargera dem efter rad och lagenhet. Det blev overfullt inte bara i boningsrummen, utan ocksa i stall och lador.
De, som kunde, forsokte emellertid strava sig fram till gastgivargarden, men nar de kommo dit, angrade de nastan, att de inte hade stannat i nagon stuga utmed vagen. Alla bas i lagarden och alla spiltor i stallet voro redan upptagna. Det var ingen annan rad an att lata hastar och kor sta ute i regnet. Det var natt och jamnt, att de, som agde dem, kunde fa komma in under tak.
Det var en vata och smuts och en trangsel pa gardsplanen, som voro forfarlig. Somliga av djuren stodo i riktiga polar och kunde inte en gang lagga sig ner. Det fanns nog husbonder, som skaffade sina djur halm att ligga pa, och som bredde tacken over dem, men det fanns ocksa de, som sutto inne i gastgivargarden, drucko och spelade och alldeles glomde bort dem, som de borde sorja for.
Pojken och vildgassen hade den kvallen kommit till en holme i Hjalmaren. Den var skild fran land bara genom ett smalt och grunt sund, och man kunde nog tanka sig, att det gick an att komma ditover torrskodd, nar det var lagvatten.
Det regnade lika galet ute pa holmen som pa alla andra hall. Pojken kunde inte sova for dropparna, som standigt smattrade ner pa honom. Till sist borjade han ga omkring pa holmen. Han tyckte, att han kande regnet mindre, nar han rorde sig.
Knappt hade han gatt holmen runt, forran han horde ett plaskande i vattnet, som skilde holmen fran land, och strax darpa sag han en ensam hast komma gaende mellan buskarna. det var en gammal krake, sa usel och elandig, att pojken inte hade sett maken. Han var bruten och styvbent och sa mager, att vartenda benknota syntes under skinnet. Han bar varken sele eller sadel, bara en gammal grimma, fran vilken det hangde en halvrutten tagstump. det var tydligt, att han inte hade haft nagon svarighet att slita sig los.
Hasten gick ratt emot platsen, dar vildgassen stodo och sovo, och pojken blev radd, att han skulle trampa pa dem. 'Vart ska du ga? Se dig for!' ropade han. – 'Jasa, dar ar du,' sade hasten och kom fram till pojken. 'Jag har gatt hela milen for att raka dig.' – 'Har du hort talas om mig?' fragade pojken forvanad. – 'Jag har val oron, jag med, sa gammal jag ar. Det ar manga, som talar om dig nu for tiden.'
Han hade bojt ner huvudet, medan han talade, for att kunna se battre, och pojken lade marke till att han hade ett litet huvud med vackra ogon och en mjuk, fin nos. 'Det har visst varit en god hast fran borjan, fast han har rakat illa ut pa gamla dar,' tankte han.
'Jag, ville, att du skulle folja med mig och hjalpa mig med en sak,' sade hasten. Pojken tyckte, att det var vanskligt att folja den, som sag sa elandig ut, och undskyllde sig med det daliga vadret. 'Du har det inte samre, om du sitter pa min rygg an om du ligger har,' sade hasten. 'Men du vagar kanske inte folja med en sadan hastskojarkrake, som jag ar.' – 'Ajo, det vagar jag val anda,' sade pojken. – 'Vack da gassen, sa att vi far gora opp med dem var de ska komma och hamta dig i morgon!' sade hasten.
Strax darefter satt pojken pa hastryggen. Den gamla hasten travade undan battre, an pojken hade trott honom om, men det blev anda en lang fard genom natt och ruskvader, innan de stannade vid en stor gastgivargard. Dar sag det forfarligt otrevligt ut. I vagen voro uppkorda spar, sa djupa, att pojken trodde, att han skulle drunkna, om han kommo ner i dem. Vid staketet, som loper runt om garden, voro bundna en trettio, fyrti hastar och notkreatur, utan nagot skydd mot regnet, och inne pa garden stodo karror med hoga larar, dar far och kalvar, grisar och hons voro instangda.
Hasten gick och stallde sig vid staketet. Pojken satt kvar pa hans rygg, och med sa goda nattogon, som han hade, sag han tydligt hur svart djuren hade det.
'Hur kommer det sig, att ni star harute i regnet?' fragade han. – 'Vi ar pa vag till en marknad i Orebro, men vi har mast ta in har for regnets skull. Detta ar en gastgivargard, men det har kommit sa mycket resande, att vi inte far plats inne i husen.'
Pojken svarade ingenting, utan satt tyst och sag sig omkring. Det var inte manga av djuren som sovo, utan fran alla hall horde han klagan och missnoje. De hade skal nog att jamra sig, for vadret hade blivit samre an forut pa dagen. Det hade borjat blasa en isande kalla vind, och regnet, som nu kom vasst och piskande, var blandat med sno. Det var inte svart att forsta vad hasten ville, att pojken skulle hjalpa honom med.
'Ser du, att det star en praktig bondgard har mittemot gastgivargarden?' fragade hasten. – 'Ja,' sade pojken, 'jag ser det, och jag kan inte begripa, att de inte har begart husrum at er darinne. Eller kanske att det redan ar fullt dar ocksa?' – 'Nej, det finns inga frammande dar,' sade hasten. 'De, som bor i den garden, ar sa snala och ohjalpsamma, att det inte lonar sig for nagon att be dem om husrum.' – 'Jasa, ar det sa fatt? Da far ni
