val sta, dar ni star.' – 'Men jag ar fodd och uppvuxen just pa det stallet,' sade hasten. 'Jag vet, att dar finns ett stort stall och en stor lagard med manga tomma spiltor och bas, och jag undrar om du inte kunde stalla pa sa satt, att vi finge komma in dar.' – 'Det tror jag inte att jag vagar mig pa,' sade pojken. Men sa tyckte han, att det var sa synd om djuren, att han i alla fall ville forsoka.
Han sprang in pa den frammande garden och sag genast, att alla uthus voro lasta och alla nycklar urtagna. Han stod radvill och hjalplos, men han fick bistand fran ovantat hall. Det var en vindil, som kom brusande med hisklig fart och kastade upp dorren till en stor lada mittframfor honom.
Pojken var forstas inte sen att vanda tillbaka till hasten. 'Det ar inte mojligt att komma in i stallet eller i lagarden,' sade han, 'men det finns en stor, tom holada, som de har glomt att stanga, och dit kan jag fora in er.' – 'Tack!' sade hasten. 'Det blir gott att an en gang fa sova pa de gamla tomterna. Det ar den enda gladje, som jag kan fa har i livet.'
I den rika bondgarden, som lag mittemot gastgivargarden, hade de emellertid den kvallen kommit att sitta uppe mycket langre, an de brukade.
Husbonden dar var en trettifem ars karl. Han var lang och statlig med ett vackert, men ratt dystert ansikte. Under dagen hade han varit ute i regnet och blivit vat som alla andra, och vid kvallsvarden hade han bett sin gamla mor, som annu var vardinna i garden, att hon skulle tanda eld i spisen, sa att han fick torka sina klader. Modern hade darpa gjort en liten, klen brasa, for dar i huset brukade de inte odsla med veden, och husbonden hade hangt sin rock pa en stol och stallt den framfor elden. Sedan hade han satt upp ena foten pa spishallen och stott armen mot knaet, och sa hade han blivit staende och sett in i brasan. Han hade statt kvar i ett par timmar och inte gjort en rorelse annat an for att da och da kasta ett vedtra pa harden.
Husmodern hade plockat undan kvallsvarden och baddat hans sang, och sedan hade hon gatt in och satt sig i lillkammaren. Ibland kom hon i dorren och sag undrande pa honom, som stod vid elden och inte gick och lade sig. 'Det ar ingenting, mor. Det ar bara nagot gammal, som jag tanker pa,' sade han.
Saken var den, att nar han hade gatt forbi gastgivargarden helt nyss, hade en hasthandlare kommit och fragat om han ville kopa en hast och hade visat honom ett gammal hastkrak, som var sa illa tilltygat, att han maste fraga karlen om han var galen, som ville narra pa honom ett sadant utskott. 'Anej, men jag tankte bara, att eftersom den har hasten har varit i er ago forut, sa skulle ni kanske vilja skaffa den en lugn alderdom, for det behover den,' hade hasthandlaren svarat.
Da hade han sett pa hasten och kant igen den. Det var en, som han sjalv hade fott upp och kort in. Men det foll honom inte in att kopa ett sa gammalt och odugligt kreatur fordenskull. Anej, visst inte. Han var inte den, som kastade bort sina pengar.
Men i alla fall hade det vackt manga minnen hos honom, att han hade fatt se hasten, och det var minnena, som hollo honom sa vaken, att han inte kunde ga och lagga sig.
Ja, den dar hasten hade varit ett bra grant och gott djur. Far hade latit honom skota den alltifran borjan. Han hade kort in den, och han hade hallit av den mer an allt annat. Far hade klagat over att han fodrade den for val, och han hade ofta mast smyga sig till att ge den havre.
Han hade aldrig velat ga till fots till kyrkan, nar han hade den hasten, utan han hade alltid akt. Det var bara for att fa stata med unghasten. Sjalv kom han i hemmavavda och hemmasydda klader, och karran var simpel och omalad, men hasten var den grannaste, som korde upp pa kyrkbacken.
En gang hade han vagat tala med far om att fa kopa sig kladesklader och att fa mala karran. Far hade statt som forstenad. Sonen hade trott, att gubben skulle fa slag. Han hade da forsokt fa far att forsta, att nar han hade en sa grann hast att aka efter, borde han val ocksa sjalv se nagot ut.
Far hade ingenting svarat, men ett par dar efterat hade han rest till Orebro med hasten och salt honom.
Det hade varit grymt, men det var klart, att far hade fruktat, att den dar hasten skulle ha lockat honom till fafanga och sloseri, och nu, sa har langt efterat, maste han erkanna, att far hade haft ratt. En sadan hast kunde visst ha blivit en frestelse. Men da i borjan hade han sorjt rent forfarligt. Han hade farit in till Orebro ibland bara for att sta i ett gathorn och se hasten kora forbi eller for att fa smyga sig till honom i stallet med en bit socker.
'Om far dor och jag far garden,' hade han tankt, 'ska jag kopa igen min hast, det forsta jag gor.'
Nu var far dod, och han sjalv satt vid garden sedan ett par ar, men han hade inte gjort ett enda forsok att kopa tillbaka hasten. Han hade inte tankt pa honom pa langliga tider forran i kvall.
Det var markvardigt, att han hade kunnat glomma den sa helt och hallet. Men far var en mycket myndig och viljestark man, och nar sonen hade blivit vuxen och de tva jamt gatt samman vid arbetet, hade far fatt stor makt over honom. Da hade han kommit att tycka, att far hade ratt i allt, vad han gjorde. Och sedan han sjalv hade overtagit garden, hade han bara forsokt att i allting handla sa, som far skulle ha handlat.
Han visste nog, att folk sade, att far var snal, men det var val ratt att halla i pungen och inte kasta bort pengarna i onodan. Det goda, som man hade fatt, skulle man val inte lata forfaras. Det var battre att kallas snal och sitta pa en skuldfri gard an att ha stora lan och dras med som de andra hemmansagarna.
Sa langt var han kommen i sina tankar, da han ryckte till, darfor att han horde nagot besynnerligt. Det var, som om en gall och gackande rost hade upprepat just vad han tankte: 'Det ar bast att halla hart om pungen. Det ar battre att kallas snal och sitta pa en skuldfri gard an att dras med lan som de andra hemmansagarna.'
Det lat, som om nagon ville gora sig lustig over hans visdom, och han holl pa att bli ond, nar han markte, att alltihop bara var ett misstag. Det hade borjat blasa nu, och har hade han statt och blivit sa somnig, att han hade tagit vindens tjutande i skorstenen for riktigt tal.
Han vande ogonen mot vaggklockan, och den slog just i detsamma elva tunga slag. det var gruvligt sa sent det hade blivit. 'Det ar pa tiden, att du gar och lagger dig,' tankte han. Men sa kom han ihag, att han annu inte hade gatt runt garden, som han brukade gora var kvall for att se efter, att alla dorrar och luckor voro stangda och alla ljus slackta. det hade han aldrig forsummat, sedan han hade blivit herre dar. Han slangde pa sig rocken och gick ut i ovadret.
Allting fann han sa, som det skulle vara, utom att dorren till den tomma holadan hade blivit uppkastad av vinden. Han gick in efter nyckeln, stangde ladan och stoppade nyckeln i rockfickan. Sedan begav han sig tillbaka in i storstugan, tog av rocken och hangde den framfor elden. Men han gick inte till sangs nu heller, utan borjade ga fram och tillbaka i stugan. Det var ett fasligt vader ute med den bitande kalla blasten och det snoblandade regnet. Och hans gamla hast stod ut i detta ovader utan att ha sa mycket som ett tacke till skydd! Han borde val anda ha gett sin gamla van tak over huvudet, nar han var kommen till den har trakten.
Dar mittemot pa gastgivargarden horde pojken en gammal skrallande vaggklocka sla elva slag. Just da holl han pa att losgora kreaturen for att fora dem till ladan i bondgarden. Det tog ratt lang tid att fa dem vackta och ordnade, men antligen voro de fardiga och tagade in pa den snala bondfolkets gard i en lang rad med pojken som vagvisare.
Men under det att pojken styrde med detta, hade husbonden gatt garden runt och stangt holadan, sa att nar djuren kommo tagande, var dorren last. Pojken blev staende helt bestort. Nej, han kunde inte lata kreaturen sta dar! Han maste in i huset och skaffa reda pa nyckeln.
'Hall dem lugna har, medan jag gar och hamtar nyckeln!' sade han till den gamla hasten, och darmed sprang han.
Mittpa gardsplanen hejdade han sig for att fundera ut hur han skulle komma in i huset. Medan han stod dar, sag han ett par sma vandrare komma gaende pa vagen och stanna framfor gastgivargarden.
Pojken sag genast, att det var ett par sma flickor, och han sprang narmare, for han tankte, att han kanske kunde fa hjalp av dem.
'Se sa, Britta Maja,' sade den ena, 'nu ska du inte grata langre! Nu ar vi vid gastgivargarden. Har far vi nog komma in.'
Knappt hade flickan sagt detta, forran pojken ropade till henne: 'Nej, ni ska inte forsoka komma in i gastgivargarden. Det ar alldeles omojligt. Men i den har bondgarden har de inga gaster. Dit ska ni ga.'
De sma flickorna horde orden tydligt, men de kunde inte se den, som talade till dem. Men det undrade de inte sa mycket pa, for det var ju alldeles kolmork natt. Den storre av dem svarade genast: 'Vi vill inte ga in i den dar garden, for de, som bor dar, ar snala och elaka. Det ar for deras skull, att vi tva maste ga och tigga pa vagen.'
'Det kan nog sa vara,' sade pojken, 'men ni ska ga dit i alla fall. Ni ska fa se, att det gar bra for er.'
'Ja, vi kan ju forsoka da, men vi blir nog inte en gang inslappta,' sade de tva sma flickorna och gingo upp till boningshuset och knackade pa.
