forstord heller. Den grannaste hasten pa kyrkbacken, det ska bli du, det, an en gang. Sa ja! Sa ja!'
XXV. Islossningen
Nasta dag var det blankt och vackert vader. Det blaste visserligen en ratt stark vind vasterifran, men det var man bara glad at, for den torkade vagarna, som voro alldeles uppblotta av det haftiga gardagsregnet.
I god tid pa morgonen kommo de tva Smalandsbarnen Asa gasapiga och lille Mats vandrande pa en landsvag, som fran Sormland ledde inat Narke. Vagen lopte fram utmed sodra Hjalmarstranden, och barnen gingo och sago pa isen, som annu tackte storsta delen av sjon. Morgonsolen got sitt klara sken over isen, och den sag inte mork och otrevlig ut, som varis brukar, utan lyste vit och lockande. Sa langt som de kunde se ut over den, lag den fast och torr. Regnvattnet hade redan runnit ner i halor och springor, eller ocksa var det uppsuget i sjalva isen. De sago ingenting annat an den praktigaste is.
Asa gasapiga och lille Mats voro pa vandring norrut, och de kunde inte lata bli att tanka pa hur manga steg det skulle bespara dem, om de kunde ga tvarsover den stora sjon i stallet for att vandra runt om den. De visste nog, att varis ar farlig, men denna sag ju alldeles saker ut. De kunde se, att den var flera tum tjock invid land. En vag sago de, som de kunde ga over dit pa en timme.
'Kom, sa forsoker vi!' sade lille Mats. 'Om vi bara ser oss for, sa att vi inte kommer i nagon vak, sa gar det nog for oss.'
Darmed gavo de sig ut pa sjon. Isen var inte sardeles glatt, utan mycket behaglig att ga pa. Det fanns mer vatten pa den, an de hade kunnat se, och har och dar fanns pipig is, dar vattnet porlade upp och ner. Sadana stallen fick man akta sig for, men det var ju inte svart mittpa dagen i det ljusa solskenet.
Barnen kommo fort och latt framat, och de talade inte om annat an hur kloka de hade varit, som hade gatt ut pa isen i stallet for att fortsatta vandringen pa den sonderregnade landsvagen.
Nar de hade gatt en stund, kommo de i narheten av Vinon. Dar fick en gammal gumma syn pa dem fran sitt fonster. Hon sprang ut ur stugan, slog ar dem med armarna och ropade nagot, som de inte kunde hora. De forstodo mycket val, att hon varnade dem for att fortsatta vandringen. Men de, som voro ute pa isen, sago ju, att ingen fara var for handen. Det hade val varit bra dumt att lamna isen, nar allt gick sa fortraffligt.
De vandrade alltsa forbi Vinon och hade nu en milsbred isyta framfor sig. Harute fanns det sa stora vattensamlingar, att barnen nodgades ga langa omvagar. Men det bara roade dem. De tavlade om att finna ut var isen var bast. De voro varken trotta eller hungriga. De hade hela dagen for sig, och de bara skrattade, nar de motte nya hinder.
Ibland kastade de blickarna over at andra stranden. Den tycktes annu vara langt avlagsen, fastan de hade gatt val en timme. De voro en smula hapna over att sjon var sa bred. 'Det ar, som om den dar stranden flyttade sig undan oss,' sade lille Mats.
Harute voro de utan skydd mot vastanvinden. Den blev for var minut allt haftigare och tryckte kladerna sa hart mot kroppen pa dem, att de hade svart att rora sig. Den kalla blasten var det forsta riktigt obehag, som de hade mott under vandringen.
Nagot, som forvanade dem, var, att vinden kom med sa starkt dan, som om den hade fort med sig bullret fran en stor kvarn eller mekanisk verkstad. Men nagot sadant kunde ju inte finnas darute pa isvidderna.
De hade gatt vaster om den stora on Valen, och de tyckte nu, att det verkligen marktes, att de narmade sig norra stranden. Men pa samma gang blev vinden allt besvarligare, och det starka danet, som foljde den, tilltog sa, att de borjade kanna sig oroliga.
Med ens tyckte de sig forsta, att danet, som de horde, kom fran vagor, som med skum och brus vraktes mot en strand, men detta var ju ocksa omojligt, eftersom sjon annu lag tackt med is.
I alla fall stannade de och sago sig om. Da markte de langt borta i vaster, neremot Bjornon och Goksholmslandet, en vit vall, som gick tvarsover sjon. Forst trodde de, att det var en snokant utmed en vag, men sa forstodo de, att det var skum fran vagor som kastades mot isen.
Nar de sago detta, togo de varandra i hand och borjade springa utan att saga ett ord. Sjon lag oppen darborta i vaster, och de hade tyckt sig se, att skumranden hastigt flyttade sig osterut. de visste inte om isen skulle bryta upp overallt eller vad som skulle ske. Men de kande pa sig, att de voro i fara.
Pa en gang tycktes det dem, som om isen lyftes just pa det stallet, dar de sprungo: lyftes och sjonk ner igen, som om nagon hade stott till den underifran. Darpa hordes en dov knall i isen, och sedan gingo sprickor ut over den at alla hall. Barnen kunde se hur de ilade fram genom istacket.
Nu blev det stilla en stund, men sa kandes aterigen den dar hojningen och sankningen. Efter detta borjade sprickorna vidga sig till springor, genom vilka man sag vatten porla upp. Strax darpa blevo springorna till ramnor, och isen borjade dela sig i stora flak.
'Asa,' sade lille Mats, 'det ar visst islossning.'
'Ja, det ar sa, lille Mats,' sade Asa, 'men vi kan annu hinna i land. Spring pa bara!'
I sjalva verket hade vinden och vagorna annu mycket arbete att utfora for att far bort isen fran sjon. Det svaraste var val gjort, nar istacket hade brustit i stycken, men alla dessa stycken maste delas pa nytt och kastas mot varandra for att bli krossade, sondernotta och upplosta. Det fanns annu kvar en myckenhet hard och fast is, som bildade stora, oskadade falt.
Men den varsta faran for barnen var, att de inte hade nagon overblick over isen. De kunde inte se var ramnorna voro sa vida, att de omojligt kunde komma over dem. De visste inte var de stora isflaken funnos, som kunde bara dem. Darfor irrade de omkring hit och dit, fram och tillbaka. De kommo utat sjon i stallet for att nalkas land. De blevo sa radvilla och forskrackta ute pa den bristande isen, att de till sist bara stodo stilla och grato.
Da kom en fylking vildgass i skarp flykt susande fram over dem. De ropade hogt och starkt, och det markvardigaste var, att mitt i gaskacklet horde barnen orden: 'Ni ska ga till hoger, till hoger, till hoger!'
De satte sig genast i rorelse och foljde radet, men det drojer inte langre, forran de pa nytt stodo radvilla framfor en bred ramna.
Ater horde de gassen skrika over deras huvuden, och i gaskacklet urskilde de ett par ord: 'Sta stilla, dar ni a'! Sta stilla, dar ni a'!'
Barnen sade inte ett ord till varandra om det, som de horde, med de lydde och stodo stilla. Strax darpa gledo isstyckena samman, sa att de kunde komma over ramnan. Da togo de varandra ater i hand och sprungo. De voro angsliga, inte bara for faran, utan ocksa for hjalpen, som de hade fatt.
De maste snart stanna i ny tvekan, men genast horde de en rost tranga ner till dem. 'Ratt framat! Ratt framat! Ratt framat!' sade rosten.
Detta fortgick val en halvtimme, men da voro de framme vid den langa Lungersudden och kunde lamna isen och vada i land. Det marktes hur radda de hade varit, for nar de hade kommit pa fast mark, stannade de inte en gang och sago at sjon, dar vagorna nu borjade valva isblocken allt haftigare, utan bara gingo pa. Men nar de hade kommit ett stycke upp pa udden, stannade Asa plotsligt. 'Vanta har, lille Mats!' sade hon. 'Det ar nagot, som jag har glomt.'
Asa gasapiga gick ner till stranden igen. Dar stallde hon sig att grava i sin pase och fick till sist fram en liten trasko, som hon satte pa en sten, dar den syntes mycket tydligt. Sedan gick hon tillbaka till lille Mats utan att se sig om en enda gang.
Men inte forr hade hon vant ryggen till, an en stor, vit gas skot ner ur luften som en blixt, nappade till sig traskon och hojde sig med samma fart uppat igen.
XXVI. Arvskiftet
