Husbonden stod aterigen framfor elden och tankte pa hasten, nar han horde knackningen. Han gick ut for att se efter vad som stod pa och tankte med detsamma for sig sjalv, att inte skulle han lata locka sig att slappa in nagon vandrare. Men just som han vred upp laset, var en vind till hands och passade pa. Den rev dorren ur handen pa honom och kastade den mot vaggen. Han maste ut pa bron for att dra igen dorren, och nar han kom tillbaka in i stugan, stodo de sma flickorna redan darinne.
Det var ett par stackars tiggarflickor, trasiga och svultna och smutsiga, ett par sma toser, som gingo krokta under pasar, som voro lika langa som de sjalva.
'Vad ar ni for ena, som ar ute och driver sa sen pa natten?' sade husbonden ovanligt.
De tva barnen svarade inte genast, utan stallde forst fran sig sina pasar. Darpa gingo de emot honom och strackte fram sina sma hander till halsning. 'Vi ar Anna och Britta Maja fran Engardet,' sade den aldsta, 'och vi skulle be om nattharbarge.'
Han tog inte emot de framstrackta handerna och var just fardig att kora ut tiggarungarna, da ett nytt minne steg upp for honom. Engardet, var det inte en liten stuga, dar en fattig anka hade bott med sina fem barn? Men ankan hade statt i skuld hos hans far for nagra hundra kronor, och for att fa ut sin fordran hade fadern latit salja hennes stuga. Sedan hade ankan farit upp till Norrland med de aldsta barnen for att soka arbete, men de tva yngsta hade kommit pa socknen.
Han blev bitter till sinnes, nar han paminde sig om detta. Han visste, att far hade blivit mycket klandrad for att han hade kravt ut de dar pengarna, som anda voro hans ratta egendom.
'Vad har ni for er nu for tiden?' sade han med strang ton till barnen. 'Har inte fattigvarden tagit hand om er? Varfor stryker ni omkring och tigger?'
'Det ar inte vart fel,' svarade den storsta flickan. 'Det ar det folket, som vi ar hos, som har skickat oss for att tigga.'
'Naja, ni har ju fatt pasarna fulla,' sade bonden, 'ni kan inte klaga. Nu ar det bast, att ni tar fram av det, som ni har med er, och ater er matta, for har kan ni ingen mat fa. Alla kvinnfolken har redan gatt och lagt sig. Sen kan ni lagga er i vran vid spisen, sa behover ni inte frysa.'
Han slog ut med handen liksom for att visa dem fran sig, och hans ogon fingo ett nastan hart uttryck. Han maste ju vara glad, att han hade haft en far, som hade varit noga om sin egendom. Annars kanske han sjalv i sin barndom hade fatt lopa omkring med tiggarpasen pa samma satt som dessa.
Knappt hade han tankt ut tanken, forran den galla och gackande rosten, som han hade hort forut en gang i kvall, upprepade den ord for ord. Han lyssnade och forstod genast, att det ingenting var: bara vinden, som vasnades i skorstenen. Men det var det markvardiga, att nar vinden sa dar upprepade hans tankar, syntes de honom sa underligt dumma och harda och falska.
Barnen hade emellertid strackt ut sig sida vid sida pa harda golvet. De voro inte tysta, utan lag och mumlade.
'Vill ni bara vara tysta!' sade han. Han var vid sa retligt lynne, att han skulle ha kunnat sla dem.
Men det dar mumlandet fortfor det oaktat, och han ropade an en gang till dem, att de skulle tiga.
'Nar mor gick bort ifran mig,' svarade da en liten klar rost, 'tog hon lofte av mig, att jag var kvall skulle lasa min aftonbon. Och det maste jag gora och Britta Maja ocksa. Bara vi har fatt lasa 'Gud, som haver barnen kar', ska det bli tyst.
Husbonden satt alldeles stilla och horde de sma lasa sin bon. Darpa borjade han ga med langa steg fram och tillbaka, fram och tillbaka, och under tiden vred han handerna, som om han hade rakat i stor angest.
Hasten utkord och fordarvad och de har stackars barnen gjorde till kringdrivande tiggare! Och bada delarna fars verk! Far hade kanske anda inte haft sa ratt i vad han gjorde.
Han satte sig ner pa en stol och lutade huvudet i handerna. Plotsligen borjade hans ansikte darra och skalva, och han fick tarar i ogonen, som han skyndade sig att torka bort. det kom nya tarar, och han hade lika bratt att fa bort dem, med det hjalpte inte. Det kom fler efter.
Nu oppnade hans mor dorren fran lillkammaren, och han skyndade sig att svanga stolen sa, att han vander ryggen at henne. Men hon matte anda ha markt nagot ovanligt, for hon stod en lang stund stilla bakom honom, som hade hon vantat, att han skulle saga nagot till henne. Sa tankte hon pa hur svart karlarna alltid ha att komma sig for att tala om sadant, som gar det djupast till sinnes. Hon fick val hjalpa honom.
Hon hade sett fran lillkammaren hur allt hade gatt till i stugan, sa att hon behovde ingenting fraga. Hon gick bara helt stilla fram till de tva sovande barnen, lyfte upp dem och bar dem in i sin egen sang i lillkammaren. Sedan gick hon ut till sonen igen.
'Du Lars,' sade hon utan att latsa om, att hon sag, att han grat, 'du ska allt lata mig fa de har barnen.' – 'Vad, mor?' sade han och forsokte hejda graten. – 'Jag har haft ont av dem i flera ar, allt sedan far tog stugan ifran deras mor. Och det har du ocksa haft.' – 'Ja, men... – 'Jag vill ha dem kvar har och gora bra manniskor av dem. De ar for goda for att ga och tigga.'
Han kunde ingenting svara, for tararna kommo med ohejdbar fart, men han tog sin mors gamla vissna hand och klappade den.
Men sa for han upp, som om han skulle ha blivit skramd for nagot. 'Vad skulle far saga om detta?' – 'Far har haft sin tid att styra,' sade modern, 'nu ar det din. Sa lange far levde, maste man lyda honom. Nu ar det du, som ska visa dig sadan, som du ar.' Sonen blev sa forvanad over dessa ord, att han upphorde att grata. 'Jag visat mig val sadan, som jag ar,' sade han. – 'Nej,' sade hans mor, 'det gor du inte. Du bara forsoker likna far. Far hade varit med i harda tider, och det hade gjort honom radd for att bli fattig. Han tyckte, att han var tvungen att forst och framst tanka pa sig sjalv. Men du har aldrig varit med om nagot svart, som har kunnat gora dig hard. Du har mer, an du behover, och da voro det val onaturligt, om du inte skulle tanka pa andra.'
Nar de sma flickorna hade kommit in i huset, hade pojken smugit efter dem, och sedan hade han hallit sig dold i en mork vra. Det hade inte drojt lange, forran han hade fatt se ladunyckeln, som stack upp ur bondens rockficka. 'Nar husbonden kor ut barnen, sa tar jag nyckeln och springer,' hade han tankt.
Men sa blevo inte barnen utdrivna, och pojken satt kvar i vran och kunde inte begripa vad han skulle ta sig till.
Modern talade lange med sin son, och medan hon talade, stillades hans grat, och till sist satt han med ett sa vackert uttryck i ansiktet och sag ut som en annan manniska. Den gamla vissna handen klappade han alltjamt.
'Ja, nu far vi val ga och lagga oss,' sade gumman, nar hon sag, att han hade blivit lugn igen. – 'Nej,' sade han och reste sig hastigt,' jag kan inte lagga mig an. Det ar en till frammande, som jag far lov att ge husrum i natt.'
Han sade inte mer, men han kastade hastigt pa sig rocken, tande en lykta och gick ut. Det var samma blast och kold ute, men nar han kom pa forstubron, borjade han smasjunga. Han undrade om hasten skulle kanna igen honom, och han skulle tycka om att komma in i sitt gamla stall.
Nar han gick over gardsplanen, horde han, att en dorr slog och smallde for vinden. 'Det ar den dar lad- dorren, som har blast opp igen,' tankte han och gick for att stanga den.
Ett par ogonblick darefter stod han vid ladan och skulle just stanga till dorren, nar han tyckte sig hora ett prassel darinifran.
Detta kom sig darav, att pojken hade passat pa att ga ut pa samma gang som han, och han hade genast sprungit ner till ladan, dar han hade lamnat kreaturen. Men de stodo inte langre utanfor i regnet. En stark vindpust hade for langesedan kastat upp lad-dorren och hjalp dem att fa tak over huvudet. Men det var prasslet, nar pojken hade sprungit in i ladan, som husbonden horde.
Nu lyste han med lyktan inat ladan och sag, att over hela golvet lago sovande kreatur. Ingen manniska syntes till. Djuren voro inte bundna, utan hade lagt sig har och dar i halmen.
Han blev vred over intranget och borjade skrika och vasnas for att vacka de sovande och driva ut dem. Men djuren lago stilla, som om de alls inte ville lata stora sig. Den enda, som reste sig, var en gammal hast, som helt sakta gick fram emot honom.
Husbonden blev pa en gang alldeles tyst. Han kande igen hasten redan pa gangen. Han hojde lyktan mot honom, och hasten gick fram och lade sitt huvud pa hans axel.
Och husbonden borjade smeka honom. 'Du hasten min, du hasten min!' sade han. 'Vad har de gjort vid dig? Ja, kara du, jag ska kopa igen dig. Du ska aldrig mer behova lamna den har garden. Du ska fa det, som du vill, hasten min. De andra, som du har tagit med dig, far stanna har, men du ska fa komma med mig till stallet. Nu kan jag ge dig sa mycket havre, som du formar ata, utan att jag behover smyga mig till den. Du ar val inte alldeles
