Nar vildgassen hade hjalp Asa gasapiga och lille Mats over Hjalmaren, foro de ratt norrut, tills de kommo in i Vastmanland. Dar slogo de ner pa ett av de stora akerfalten i Fellingsbro socken for att vila och ata.
Pojken var hungrig, han ocksa, men sag sig forgaves om efter nagot atbart. Medan han spejade at alla hall, markte han pa faltet bredvid ett par karlar, som gingo och plojde. Plotsligen hejdade de plogarna och satte sig ner for att ata frukost. Pojken skyndade genast ar det hallet och smog sig ratt nara de tva karlarna. Det var ju en mojlighet, att han kunde komma over nagra smulor eller en brodkant, sedan de hade slutat.
Det gick en vag forbi faltet, och pa denna kom en gammal man vandrande. Nar han sag de bada plojarna, stannade han, klev over gardgarden och gick fram till dem. 'Jag skulle ocksa spisa frukost,' sade han, tog av sig sin ransel och plockade fram smor och brod. 'Det ar gott att inte behova sitta ensam vid vagkanten och ata,' fortfor han.
Harpa kommo han och de bada plojarna i samsprak, och de fingo snart veta, att han var en gruvarbetare fran Norbergs bergslag. Nu arbetade han inte mer. Han var for gammal att klattra pa gruvstegarna, men han bodde kvar nara gruvan i en liten stuga, Han hade en dotter gift harnere i Fellingsbro. Han hade just varit och halsat pa henne, och hon hade velat, att han skulle flytta hit, men det kunde han inte forma sig till.
'Jasa, ni tycker inte, att det ar sa bra har som i Norberg,' sade bonderna och drogo litet pa munnen, for de visste ju, att Fellingsbro ar en av de storsta och rikaste socknarna i landskapet.
'Skulle jag kunna stanna pa en sadan har slatt?' sade gubben och slog ifran sig, som om nagot dylikt inte kunde vara tankbart. De borjade nu att i all vanlighet tvista om var i Vastmanland det var bast att bo. Den ene av plojarna var fodd i Fellingsbro, och han talade gott om slatten, men den andre var fran Vasterastrakten, och han ansag, att Malarstranderna med deras lovholmar och tacka uddar voro den basta delen av landskapet. Gubben ville i alla fall inte lata overtyga sig, och for att visa dem, att han hade ratt, bad han, att han skulle fa beratta for dem en historia, som han hade hort av gammalt folk, nar han sjalv var ung i varlden.
'Har i Vastmanland bodde det langt tillbaka i tiden en gammal fru av jatteslakt, som var sa rik, att hon agde hela landet. Hon hade allting praktigt forstas, men hon levde anda i stora bekymmer, darfor att hon inte visste hur hon skulle dela sin egendom mellan sina tre soner.
Se, det forholl sig sa, att de tva aldsta sonerna brydde hon sig inte sa mycket om, men den yngsta var kelgrisen. Hon ville, att han skulle fa det basta arvet, men pa samma gang var hon radd, att det skulle bli ofrid mellan honom och hans broder, om de markte, att hon inte hade delat lika mellan dem.
Na, en dag kande hon, att hon var doden sa nara, att hon inte hade tid att betanka sig langre. Da kallade hon till sig alla tre sonerna och borjade tala med dem om arvet.
'Nu har jag delat all min egendom i tre lotter, som ni far att valja emellan,' sade hon. 'Till den ena lotten har jag lagt alla mina ekbackar och lovholmar och blomsterangar och plockat ihop dem nere kring Malaren. Den, som valjer den lotten, far bra bete for far och kor pa strandangarna, och pa holmarna kan han idka lovtackt, ifall han inte vill anvanda dem till tradgardsodling. Dar gar en mangd vikar och fjardar langt inat landet, sa att det blir bra tillfalle till fraktfart och allt slags samfardsel. Dar aarna rinner ut i sjon, far han goda hamnplatser, sa att jag tror, att det ska vaxa opp bade byar och stader pa hans omrade. Och inte kommer det att fattas honom akermark heller, fastan landet ligger sonderslitet. Det blir bara gott, att sonerna hans allt ifran borjan far lara sig att fara fran holme till holme, for det kommer att gora dem till goda sjofarande, som kan segla till frammande land och skaffa sig rikedomar. Ja, det dar var den forsta lotten. Vad sager ni om den?'
Jo, alla sonerna var ense om att den delen var praktig och att vem som an fick den kunde skatta sig lycklig.
'Ja, det ar inget fel med den,' sade den gamla jattefrun, 'och den andra ar inte dalig, den heller. Till den har jag samlat ihop allt, vad jag ager av slat mark och oppen aker, och lagt ut falt vid falt ifran Malartrakten allt oppat Dalarna. Den, som tar den lotten, tror jag inte kommer att angra sig. Han kan odla sa mycket sad han vill och satta opp stora gardar at sig, och varken han eller hans efterkommande behover ha en dags oro for utkomsten. For att inte slatten ska bli vattensjuk, har jag dragit fram over den nagra stora diken, och i dem finns det ett och annat fall, dar det gar an att satta opp kvarnar och smedjor. Och langsmed dikena har jag lagt opp grusbankar, dar det kan vaxa skog till vedbrand. Ja, det var den andra lotten och jag tycker, att han, som far den, har alla skal att vara belaten.'
Det holl alla tre sonerna med om och tackade henne, darfor att hon hade stallt det sa bra for dem.
'Jag har nog forsokt att gora mitt basta,' sade gumman, 'men nu kommer jag till det, som har gjort mig mest bekymmer. For, ser ni, nar jag hade lagt alla mina lovangar och beteshagar och ekbackar till den ena lotten och alla mina akrar och nyodlingar till den andra och skulle borja samla ihop litet till den tredje, sa markte jag, att jag inte hade nagot annat kvar pa egendomen an tallbackar och ensnar och fattiga bjorklundar och smasjoar. Och det dar kunde jag ju forsta, att ingen av er skulle bli glad at. I alla fall har jag plockat ihop allt det dar elandet och lagt ut det i norr och vaster om slattmarken. Men jag fruktar for att den, som valjer den lotten, inte har annat an fattigdom att vanta. Far och getter blir all den boskap, som han kan ha, och han far val ligga ute pa sjoarna och fiska eller ga pa jakt i skogen for att skaffa sig foda. En mangd forsar och fall finns dar nog, sa att det ginge an att bygga hur manga kvarnar som helst, men jag ar radd for att han inte far nagot annat an bark att mala pa dem. Och bra besvarligt far han det med vargar och bjornar, for de kommer sakert att halla till i vildmarken. Ja, detta ar den tredje lotten. Jag vet nog, att den inte kan jamforas med de tva andra, och om jag inte voro sa gammal, skulle jag ha gjort om delningen, men det ar omojligt. Och nu har jag ingen ro i min sista stund, darfor att jag inte vet till vilken av er jag ska ge den samsta lotten. Ni har varit goda soner alla tre, och det ar svart att vara orattvis mot nagot av er,'
Nar den gamla jattefrun hade talat om hur saken stod, sa hon angsligt pa sonerna. Nu sade de inte som forut, att hon hade delat ratt och sorjt val for dem. De stodo tysta, och det marktes nog, att vem helst som fick den sista lotten, han skulle komma att kanna sig missbelaten.
Ja, dar lag da gammelmoran och angslade sig, och sonerna kunde se, att hon led all dodens pina pa forhand, darfor att det var hon, som maste dela ut lotterna mellan dem, och hon rakt inte visste vem av sonerna hon skulle gora olycklig genom att ge honom den samsta delen.
Men den yngsta var den, som holl mest av sin mor, och han kunde inte sa ut med att se hur hon vandades, utan han sade: 'Nu ska ni er att do i ro och fred! Den dar daliga lotten kan ni ge mig. Jag ska nog forsoka att sla mig ut pa den, och hur det an gar, ska jag inte harmas pa er for att de andra har fatt battre an jag.'
Sa snart han hade sagt detta, blev modern lugn, och hon tackade honom och beromde honom. Att sedan dela ut de andra lotterna gjorde henne inget bekymmer, for de var nastan jamngoda.
Nar allt var ordnat, tackade den gamla den yngsta sonen an en gang och sade, att hon hade vantat, att just han skulle hjalpa henne. Och hon bad, att han skulle komma ihag den stora karlek, som hon hade hyst for honom, nar han kom opp i sin vildmark.
Darmed slot hon ogonen och dog, och sedan broderna hade satt ner henne i jorden, gick de for att bese var och en sin egendom. Och de bada aldsta kunde ju inte vara annat an nojda och belatna.
Den tredje gick opp i sin vildmark, och han sag, att modern hade sagt sant, och att den mest bestod av bergklintar och smasjoar. Han kunde nog forsta, att modern hade tankt pa honom med karlek, nar hon gjorde i ordning denna lotten at honom, for fastan hon inte hade haft annat an dalighet att ta av, sa hade hon ordnat det sa val, att det var ett det vackraste land. Pa sina stallen var det hemskt och vilt, men det var vackert i alla fall. Detta tyckte han om att se, men glad var han anda inte.
Men sa borjade han marka, att berggrunden hade ett besynnerligt utseende har och dar. Och nar han sag battre efter, upptackte han, att den nastan overallt var genomsprangd med malmadror. Det fanns mest jarn, men det var ocksa gott om bade silver och koppar dar pa hans egendom. Han anade, att han hade fatt storre rikedom an nagon av broderna, och nu borjade han sa smaningom begripa hur hans gamla mor hade menat det med sitt arvskifte.'
XXVII. I Bergslagerna
Vildgassen hade en besvarlig fard. Sedan de hade spisat frukost pa akrarna i Fellingsbro, var det deras mening att styra ratt norrut over Vastmanland, men vastanvinden tog till i styrka och vrakte dem i stallet osterut
