att detta var en bra ful och fattig plats.
'Det ar en aker, som blev avmejad forra vintern,' ropade ornen genast.
Pojken tankte pa hur skordemannen i hans trakt foro ut pa sina skordemaskiner i de vackra, ljusa sommarmornarna och pa kort tid mejade av ett stort falt. Men skogsakern skordades under vintern. Timmerhuggarna drogo ut i vildmarken, dar snon lag hog och kolden var som strangast. Det var ett drygt arbete bara att falla ett enda trad, och for att avverka en skogslott, sa stor som denna, hade de val mast ligga ute i flera veckor. 'Det maste vara duktigt folk, som kan meja av en sadan har aker,' sade han.
Nar ornen hade gjort ett par vingslag, fingo de syn pa en liten koja, som lag i kanten av stubbmarken. Den var uppford av grova, obarkade stockar, var utan fonster och hade bara ett par losa brader till dorr. Taket hade varit tackt med bark och kvistar, men det var nu sonderfallet, sa att pojken kunde se, att inne i kojan funnos endast nagra stora stenar, som hade tjanat till eldstad, och ett par breda trabankar. Nar de foro fram over kojan, horde ornen, att pojken undrade vem som kunde ha bott i en sa elandig stuga.
'Skordemannen, som har mejat skogsakern, har bott har,' ropade ornen genast.
Pojken tankte pa hur skordefolket hemma i hans trakt vande tillbaka glatt och muntert fran arbetet och hur det basta, som mor hade i visthuset, bullades upp for dem. Har skulle de efter det stranga arbetet ga till vila pa harda bankar i en koja, som var samre an ett uthus. Och vad de fingo ata, det kunde han rakt inte begripa. 'Jag ar radd for att de inte halles nagra skordegillen for de har arbetarna,' sade han.
Litet langre fram sago de under sig en forfarligt usel vag, som slingrade genom skogen. Den var smal och sned, backig och krokig, stenig och gropig och sonderskuren av backar pa flera stallen. Nar de foro fram over skogsvagen, horde ornen, att pojken undrade vad som hade fraktats pa en sadan vag.
'Det ar pa den har vagen, som skorden har forts till stacken,' sade ornen.
Aterigen tankte pojken pa vilket lustigt liv det var darhemma, nar de stora skordevagnarna, forspanda med tva starka hastar, drogo saden bort fran akern. Karlen, som korde, satt stolt hogst pa lasset, hastarna yvdes och kramade sig, och bybarnen, som hade fatt lov att klattra upp pa karvarna, sutto dar och skreko och skrattade, halvt glada och halvt forfarade. Men har fraktades tunga stockar utfor och uppfor stupande branter. Hasten matte bli som sonderdragen, korkarlen skulle val mangen gang kanna sig fortvivlad. 'Jag ar radd for att det inte har horts mycken gamman utmed den har vagen,' sade pojken.
Ornen svingade sig framat med valdiga vingslag, och om en liten stund kommo de till en alvstrand. Har sago de en plats, som var alldeles betackt med spanor, stickor och bark. Ornen horde, att pojken undrade varfor det sag sa skrapigt ut darnere.
'Det ar har, som skorden har varit stackad,' ropade ornen.
Pojken tankte pa hur sadesstackarna i hans trakt lades upp tatt vid gardarna, som om de voro deras basta prydnad. Har kordes skorden ner till en odslig alvstrand och lamnades dar. 'Jag undrar om nagon gar hit bort i odemarken, raknar sina stackar och jamfor dem med grannens,' sade han.
En liten stund darefter hunno de fram till den stora alven Ljungan, som flot fram i en bred dalgang. Genast var allt sa forandrat, att de kunde tro sig vara komna till ett annat land. Den morka barrskogen hade stannat pa branterna ovanfor dalen, och sluttningarna voro kladda med ljusstammiga bjorkar och aspar. Dalen var sa bred, att alven pa manga stallen kunde vidga ut sig till sjoar. Pa stranderna lag en stor, rik bygd med praktiga och val upptimrade gardar. Nar de foro fram over dalen, horde ornen, att pojken undrade over att angar och akrar, som funnos dar, kunde racka till for en sa stor befolkning.
'Har bor skordefolket, som mejar av skogsakern,' ropade ornen.
Pojken tankte pa de laga stugorna och de kringbyggda gardarna i Skane. Har bodde bonderna i riktiga herrgardshus. 'Det ser ut, som om det skulle lona sig att arbeta i skogen,' sade han.
Ornen hade amnat fara rakt mot norr, men nar han kom ett stycke over alven, horde han hur pojken undrade vem som tog hand om timret, sedan det hade blivit upplagt vid alvbradden. Da svangde Gorgo om och for osterut nerat Ljungan. 'Det ar alven, som tar hand om det och kor det till kvarnen,' ropade han.
Pojken tankte pa hur noga det var darhemma att inte ett korn fick spillas bort. Har kommo nu stora massor av timmer flytande i alven, utan att nagon vardade sig om dem. Han kunde inte tro, att mer an halften av stockarna kom fram, dit de skulle. Somliga floto mitt i stromfaran, och for dem gick allt val, med andra fardades utmed stranden, och de stotte mot uddar eller blevo kvarliggande i vikarnas lugnvatten. I sjoarna samlade sig stockarna i sadan mangd, att de tackte hela deras yta. Dar tycktes de ligga och vila hur lange som helst. Vid broarna fastnade de, i fallen hande det, att de broto ratt av, i forsarna stannade de framfor stenarna och byggde upp dig till hoga, vacklande staplar. 'Jag kan undra hur lang tid den har skorden behover for att komma till kvarnen,' sade pojken.
Ornen fortfor att langsamt flyga nerat Ljungan. Over manga stallen holl han sig stilla med utbredda vingar, for att pojken skulle fa tid att se hur den har sortens skordearbete gick till.
Om en stund kommo de till ett stalle, dar flottningskarlarna arbetade. Och ornen horde, att pojken undrade for sig sjalv vad det var for folk, som sprang fram utmed stranderna.
'Det ar de, som tar vara pa all den skorden, som har fordrojt sig pa vagen,' ropade ornen.
Pojken tankte pa hur lugnt och fredligt folk korde sin sad till kvarnen hemma hos honom. Har sprungo karlar fram pa alvstranden med langa batshakar i handerna, och med all moda och besvar hjalpte de timret till ratta. De vadade ut i strandvattnet, sa att de blevo vata fran topp till ta. De hoppade fran sten till sten langt ut i forsarna, de vandrade omkring pa de vaggande timmerhoparna sa lugnt, som om de skulle ha gatt pa slata marken. Det var djarvt och radigt folk. 'Nar jag ser det har, maste jag tanka pa smederna i Bergslagerna, som handskades med elden, som om den vore alldeles ofarlig,' sade pojken. 'Dessa flottningskarlarna leker med vattnet, som om de vore herrar over det. De tycks ha kuvat det, sa att det inte vagar skada dem.'
Sa smaningom hade de narmat sig alvmynningen, och Bottniska viken lag framfor dem. Men Gorgo fortsatte inte rakt fram, utan for norrut langs kusten. Han hade inte farit langt, forran de sago under sig ett sagverk, sa stort som en smastad. Nar ornen svavade fram och tillbaka over det, horde han hur pojken sade for sig sjalv, att detta var en bra stor och praktig plats.
'Har har du den stora timmerkvarnen, som kallas Svartvik,' ropade ornen.
Pojken tankte pa vaderkvarnarna hemma i hans trakt, som lago sa fridsamt inbaddade i gronska och rorde vingarna sa langsamt. Den har kvarnen, dar skogsskorden skulle malas, lag tatt invid kusten. Pa vattnet framfor den summo en mangd stockar, som en efter annan slapades med jarnkedjor uppfor en sluttande bro in i ett hus, som liknade en stor lada. Vad som skedde med dem darinne, det kunde pojken inte se, men starkt rassel och dan horde han, och fran andra sidan av huset kommo sma vagnar utlopande, som voro fullastade med vita plankor. Vagnarna foro pa blanka skenor bort till bradgarden, dar plankorna lades upp i staplar, som bildade gator liksom husen i en stad. Pa ett stalle byggdes nya staplar, pa ett par stora skepp, som lago och vantade pa last. Det var vimlande fullt av arbetare, och bakom bradgarden uppat skogen lago deras bostader. 'Har arbetar de sa, att de matte hinna att saga opp all skog i Medelpad,' sade pojken.
Ornen rorde vingarna en smula, och genast sago de ett nytt stort sagverk, som var ungefar likt det forra, men saghus, bradgard, lastkaj och arbetarbostader.
'Har har du en till av de stora kvarnarna. Den kallas Kubikenborg,' ropade ornen.
'Jag ser, att det kommer mer skord ur skogen, an jag kunde tro,' sade pojken. 'Men nu ar det val slut med timmerkvarnarna.'
Ornen rorde vingarna sakta, for forbi annu ett par sagverk och kom fram till en stor stad. Nar ornen horde, att pojken undrade vad detta var for en stad, ropade han: 'Detta ar Sundsvall. Det ar huvudgarden i timmerbygden.'
Pojken tankte pa staderna nere i Skane, som sago sa graa och gamla och allvarliga ut. Haruppe i den kulna norden lag Sundsvalls stad innerst inne i en vacker vik och sag ny och glad och stralande ut. Det var nagot sarskilt lustigt med den, nar man sag den uppifran, for i mitten stod en klunga hoga stenhus, sa praktiga, att det knappt fanns make till dem i Stockholm. Runt om stenhusen var ett tomrum, och sa vidtog en krans av trahus, som lago trevliga och glada i sma tradgardar, men som tyckte veta med sig, att de voro mycket samre an stenhusen, och inte vagade sig fram i deras narhet. 'Det har ar nog en bade rik och maktig stad,' sade pojken. 'Kan det vara mojligt, att det ar den magra skogsmarken, som ger upphov till allt detta?'
Ornen rorde vingarna och for over till Alnon, som lag mittemot Sundsvall. Har rakade pojken i storsta forvaning over alla de sagverk, som kladde stranderna. De lago pa Alnon det ena bredvid det andra, och de lago pa fasta landet mittemot, verk vid verk, bradgard vid bradgard. Han raknade atminstone till fyrtio, men han trodde nog, att de voro annu fler. 'Det ar da underbart, att det kan se sa ut haroppe,' sade han. 'Ett sadant liv och en sadan
