rorelse har jag inte sett pa nagot annat stalle under hela resan. Det ar ett markvardigt land, som vi har. Vart jag kommer, alltid finns det nagot for manniskor att leva av.'
XLII. En morgon i Angermanland
Brodet
Nar ornen hade farit ett stycke uppat Angermanland nasta morgon, sade han, att i dag var det han, som var hungrig och maste skaffa sig mat. Han satte ner pojken i en valdig tall, som stod pa en hog bergas, och flog darpa sin vag.
Pojken fann en god sittplats i en grenklyka och satt dar och sag ner over Angermanland. Det var en vacker morgon, solskenet forgyllde tradtopparna, en svag vind for spelande genom barren, den skonaste doft slog upp ur skogen, ett storstatligt landskap lag utbrett framfor honom, och sjalv kande han sig sorglos och glad. Han tyckte, att ingen kunde ha det battre.
Han hade fri utsikt at alla hall. Landet vaster om honom var uppfyllt av asar och bergtoppar, som blevo hogre och vildare, ju langre bort de stodo. Oster om honom funnos ocksa en mangd asar, men de sjonko och blevo lagre, tills landet lag alldeles slatt nere vid havet. Overallt blankte aar och alvar, som hade en besvarlig fard med forsar och fall, sa lange som de gingo fram mellan bergen, men bredde ut sig blanka och breda, nar de narmade sig kusten. Bottniska viken sag han ocksa, Inemot land var den prickig av oar och tandad av uddar, men langre ut lag den klar och jamnbla som en sommarhimmel.
'Det har landet ar likt en abradd, nar det nyss har regnat och en mangd rannilar strommar utfor den och graver opp faror, som slingrar och kroker och loper samman,' tankte pojken. 'Och bra vackert ar det att se pa. Jag minns, att lappgubben pa Skansen brukade saga, att Sverige i en olycklig stund hade blivit vant opp och ner. De andra skrattade at honom, men han pastod, att om de bara hade sett hur grant det var oppe i norden, skulle de begripa, att det inte kunde ha varit meningen fran forsta borjan, att ett sadant land skulle ligga sa langt ur varlden. Och jag tror nastan, att han hade ratt i detta.'
Nar pojken hade sett sig nojd pa landskapet, lossade han ranseln fran ryggen, tog fram ett stycke vitt, fint brod och borjade ata. 'Jag tror, att jag aldrig har smakat sa gott brod,' tankte han. 'Och sa mycket jag har sedan! Det racker i ett par dar till for mig. Inte trodde jag i gar vid det har laget, att jag skulle bli agare till en sadan rikedom.'
Medan han mumsade och at, tankte han pa hur han hade fatt brodet. 'Det ar bestamt darfor, att jag fick det pa ett sa vackert satt, som jag tycker sa mycket om det,' sade han.
Kungsornen hade lamnat Medelpad redan forra kvallen, och knappt hade han farit over gransen till Angermanland, forran pojken hade fatt syn pa en adal och en alv, som voro sa statliga, att de overglanste allt, vad han forut hade sett i den vagen.
Dalen hade legat sa bred mellan asarna, att pojken hade undrat om den inte en gang i tiden hade blivit utgravd av en annan alv, som hade varit mycket storre och bredare an den, som nu gick dar. Sedan dalen hade blivit fardig, matte den pa ett eller annat satt ha blivit fylld med sand och jord, inte helt och hallet, men ett gott stycke uppat bergen. Och genom denna losa fyllningen hade den alven, som nu gick fram genom dalen, och som var mycket bred och vattenrik, den ocksa, gravt sig en djup fara. Den hade gjort sig praktiga tillskurna strander: an var det mjuka sluttningar, som blommade sa praktfullt, att den lyste rott, blatt och gult anda upp till pojken, an skoto delar av strandvallen, som hade varit sa harda, att vattnet inte hade kunnat nota bort dem, upp fran alvbradden som branta murar och torn.
Dar pojken hade farit uppe i hojden, tyckte han, att han pa en gang kunde se ner i tre olika slags varldar. Langst nere i daldjupet, dar alven gick fram, var en varld. Dar flottades timmer, dar styrde angbatar fran brygga till brygga, dar rasslade sagverken, dar lastades stora fraktfartyg, dar fangades lax, dar roddes, dar seglades, dar flogo en massa svalor, som hade sina bon i alvbrinken.
Men en vaning hogre upp i dalen, sa att saga, pa den slata marken, som utbredde sig anda bort till bergkanten, dar var en annan varld. Dar lago gardar, byar och kyrkor, dar sadde bonderna sina tegar, dar betade boskap, dar gronskade angar, dar sysslade kvinnorna i sina sma kalgardar, dar slingrade landsvagar, dar brusade jarnvagstag.
Och sa bortom allt detta, uppe pa de skogbevaxta asarna, sag han den tredje varlden. Dar lago tjaderhonor pa agg, dar stodo algarna gomda i de tata snaren, dar lurade lodjuren, dar knaprade ekorrarna, dar doftade barren, dar stod blabarsriset i blom, dar slogo trastarna.
Nar pojken hade fatt se den rika adalen, hade han borjat jamra sig over att han kande sig hungrig. Han hade inte fatt nagot till livs pa tva hela dar, sade han, och nu var han alldeles utsvulten.
Gorgo ville nog inte, att det skulle sagas, att pojken for samre, nar han foljde med honom, an nar han reste med vildgassen, och han hade genast saktat farten. 'Varfor har du inte talat om detta forut?' hade han sagt. 'Du ska fa sa mycket mat du vill ha. Inte behover du svalta, nar du har en orn till reskamrat.'
Strax darpa hade ornen fatt syn pa en bonde, som hade gatt och satt en aker helt nara alvstranden. Karlen bar kornet i en korg, som han hade hangande framfor brostet, och var gang den var tomd, hamtade han nytt utsade ur en sack, som stod vid akerrenen. Ornen hade raknat ut, att den dar sacken stod fylld av den basta mat, som pojken kunde onska sig, och han hade sankt sig ner emot den.
Men innan ornen annu hade natt till marken, hade det uppstatt ett forfarligt larm omkring dem. Det var krakor, och det var sparvar, och det var svalor, som hade skyndat till under haftigt skrikande, i tanke att ornen amnade sla ner pa nagon fagel. 'Bort, bort, rovare! Bort, bort fageldodare!' hade de ropat. De hade fort ett sadant vasen, att bonden hade blivit uppmarksam pa det och skyndade fram. Da hade ornen mast fly. Pojken hade inte fatt ett enda korn.
Det hade varit rent markvardigt med smafaglarna. De hade inte bara tvungit ornen att fly, utan de hade ocksa forfoljt honom en lang stracka uppat dalgangen, och overallt hade manniskorna hort deras rop. Kvinnorna hade kommit ut pa gardarna och klappat i handerna, sa att det hade smattrat som gevarssalvor, och karlarna hade rusat ut med bossa i hand.
Pa samma satt hade det gatt, var gang ornen hade sankt sig ner mot marken. Pojken hade overgivit hoppet, att ornen skulle kunna skaffa honom nagon mat. Han hade aldrig forr tankt pa att Gorgo var sa hatad och avskydd. Han hade nastan tyckt, att det var synd om honom.
Om en stund hade de kommit farande over en stor bondgard, dar matmodern matte ha haft bak for sig under dagen. Hon hade nu satt ut en plat nygraddade bullar pa gardsplanen till att svalna och stod bredvid dem och vaktade, for att inte katten eller hunden skulle stjala dem.
Ornen hade sankt sig ner over garden, men han hade inte vagat sla ner mittfor ogonen pa bondkvinnan. Han hade farit fram och tillbaka helt radvill. Ett par ganger hade han varit sa langt nere som till skorstenen, men sa hade han hojt sig pa nytt.
Men nu hade bondhustrun lagt marke till ornen. Hon hade lyft huvudet och foljt honom med blickarna. 'Vad den dar bar sig besynnerligt at!' hade hon sagt. 'Jag tror, att den vill ha en av mina vetebullar.'
Det hade varit en sa vacker kvinna, hog och ljus, med ett glatt och oppet ansikte. Hon hade skrattat helt hjartligt, tagit en bulle fran platen och hallit upp den over sitt huvud. 'Vill du ha den, sa kom och ta den!' hade hon sagt.
Ornen hade nog inte forstatt hennes ord, men han hade anda genast begripit, att hon ville ge honom bullen. I ilande fart hade han skjutit ner mot brodet, gripit det och flytt mot hojden.
Nar pojken hade sett ornen rycka till sig brodet, hade han fatt tarar i ogonen. Han hade inte gratit av gladje, darfor att han skulle slippa hungra ett par dar, utan han hade blivit rord over att bondhustrun hade gett bort sitt brod till den vilda rovfageln.
Och dar han nu satt i talltoppen, kunde han, nar han ville, se for sig den hoga, ljusa kvinnan, sadan hon hade statt pa gardsplanen och strackt upp brodet.
