'Jo, jag tankte, att du skulle satta eld pa de har byggnaderna,' sade bjornfar. 'Pa det sattet finge jag fred for det standiga arbetet och kunde bo kvar i hemtrakten.'
Pojken blev kall som is over hela kroppen. Jasa, det var for detta, som bjornfar hade burit dit honom.
'Om du satter eld pa bullerverket, sa lovar jag dig, att du ska fa behalla livet,' sade bjornfar. 'Men om du inte gor, som jag vill, sa ska det snart vara ute med dig.'
De stora verkstaderna voro uppforda av tegel, och pojken tankte for sig sjalv, att bjornfar kunde befalla, sa mycket han ville, det var anda omojligt att lyda honom. Men strax darpa sag han, att det kanske inte skulle vara sa omojligt. Tatt bredvid honom lag en hog med halm och hyvelspan, som han latt kunde satta eld pa, bredvid det stora kolhuset. Men kolhuset nadde fram till verkstaderna, och om det rakade i brand, skulle elden snart flyga over till jarnverkets tak. Allt brannbart, som fanns, skulle fatta eld, murarna skulle ramna och hettan och maskinerna forstoras.
'Na, vill du, eller vill du inte?' sade bjornfar.
Pojken visste, att han borde svara genast, att han inte ville, men han visste ocksa, att da skulle bjornramarna, som hollo om honom, krama ihjal honom med ett enda tag. 'Jag far allt lov att betanka mig litet,' sade han fordenskull.
'Naja, det kan du fa,' sade bjornfar, 'men jag ska saga dig, att det ar just jarnet, som har gett manniskorna ett sadant overtag over oss bjornar, att jag ocksa fordenskull garna vill fa slut pa arbetet har.'
Pojken tankte, att han ville bruka uppskovet till att fundera ut nagot satt att komma undan, men han var sa angslig, att han inte kunde styra sina tankar, dit han ville, utan han borjade i stallet tanka pa vilken god hjalp manniskorna hade av jarnet. De behovde ju jarn till allting. Jarn var det i plogen, som redde upp akern, i yxan, som byggde huset, i lien, som mejade saden, i kniven, som kunde brukas till allt mojligt. Jarn var det i betslet, som styrde hasten, i laset, som stangde dorren, i spikarna, som hollo ihop moblerna, i platen, som tackte taket. Bossan, som hade utrotat vilddjuren, var av jarn och likasa hackan, som hade brutit upp gruvan. Jarn kladde krigsfartygen, som han hade sett i Karlskrona, pa jarnskenor rullade lokomotiven fram genom landet, av jarn var nalen, som sydde rocken, saxen, som klippte faren, grytan, som kokade maten. Stort som smatt, att, som var nyttigt och oumbarligt, var av jarn. Bjornfar hade nog ratt i att det var jarnet, som hade gett manniskan deras overmakt over bjornarna.
'Na, vill du, eller vill du inte?' sade bjornfar.
Pojken spratt upp ur sina tankar. Har stod han och tankte pa alldeles onodiga saker och hade annu inte funnit ut nagot satt att radda sig. 'Ni far inte vara sa otalig,' sade han. 'Detta ar en viktig sak for mig, och jag far lov att ha tid att betanka mig.'
'Na, betank dig da an en stund!' sade bjornfar. 'Men jag vill saga dig, att det ar jarnets skull, att manniskorna har blivit sa mycket klokare an vi bjornar, och bara darfor ville jag garna fa slut pa arbetet har.'
Nar pojken hade fatt det nya uppskovet, ville han anvanda det for att tanka ut en raddningsplan. Men tankarna gingo, som de ville, den natten, och de borjade ater syssla med jarnet. Han tyckte sig sa smaningom begripa vad manniskor hade mast tanka och fundera, innan de hade hittat pa hur de skulle smalta fram det ur malmen, och han tyckte sig se gamla svarta smeder sta lutade over assjan och grubbla over hur de ratt skulle hantera det. Det var kanske darfor, att de hade grubblat sa mycket over jarnet, som forstandet hade kommit i vaxt hos manniskorna, tills de antligen hade hunnit sa langt, att de kunde bygga sadana har stora verk. Det var sakert sa, att manniskorna hade jarnet att tacka for mer, an de sjalva visste.
'Na, hur gar det?' sade bjornfar. 'Vill du, eller vill du inte?'
Pojken ryckte till. Har stod han och tankte onodiga tankar och visste annu inte hur han skulle bara sig at for att komma undan. 'Det ar inte latt att valja, som ni tror,' sade han. 'Ni far lov att ge mig betanketid.'
'An en stund kan jag vanta dig,' sade bjornfar. 'Men sedan far du inte langre anstand. Du ska veta, att det ar jarnets fel, att manniskorna leva har i bjornmarken, och da kan du nog forsta, att jag ville ha slut pa arbetet har.'
Pojken amnade nyttja det sista uppskovet till att tanka ut nagon raddning, men sa angslig och forvirrad, som han var, gingo tankarna, som de ville, och de borjade nu syssla med allt det, som han hade sett, medan han flog fram over Bergslagerna. Nog var det bra markvardigt, att det fanns sa mycket liv och rorelse, sa mycket arbete borta i vildmarken. Tank sa fattigt och ode har skulle ha varit om det inte hade funnits jarn! Han tankte pa den har verkstaden, som hade gett arbete at sa manga, allt sedan den hade borjat byggas, och som nu hade samlat omkring sig sa manga hus, fulla av manniskor, och som hade dragit till sig jarnvagar och telegraftradar, och som sande ut...
'Na, hur gar det?' sade bjornen. 'Vill du, eller vill du inte?'
Pojken strok sig med handen over pannan. Ingen raddning hade han tankt ut, men sa mycket visste han, att han inte ville gora nagot mot jarnet, som var en sa god hjalp for rik och fattig, och som gav brod at sa manga manniskor i detta land.
'Jag vill inte,' sade han.
Bjornfar kramade honom litet hardare mellan ramarna utan att saga nagot.
'Ni ska inte kunna fa mig till att forstora ett jarnverk,' sade pojken. 'For jarnet ar till sa stor valsignelse, att det inte gar an att forgripa sig pa det.'
'Da vantar du val inte heller, att du ska fa leva langre?' sade bjornen.
'Nej, det vantar jag inte,' sade pojken och sag bjornfar rakt in i ogonen.
Bjornfar klamde till an hardare med ramarna. Det gjorde sa ont, att pojken fick tararna i ogonen, men han var tyst och sade ingenting.
'Ja, da sa!' sade bjornfar och hojde den ena ramen langsamt, for han hoppades in i det sista, att pojken skulle ge med sig.
I detsamma horde pojken, att nagot knappte till tatt bredvid dem, och han sag en blank bossmynning blanka pa ett par stegs avstand.
Bade han och bjornfar hade varit sa upptagna av sitt, att de inte hade markt, att en manniska hade smugit sig tatt inpa dem.
'Bjornfar!' skrek pojken. 'Hor ni inte, att det knapper i en bosshane? Spring! Annars blir ni skjuten.'
Bjornfar fick brattom, men gjorde sig anda tid att ta pojken med sig. Ett par skott smallde, nar han rusade bort, och kulorna veno honom om oronen, men han kom lyckligt undan.
Dar hangde pojken utanfor bjorngapet, tankte han, att han val aldrig hade varit sa dum, som i natt. Om han bara hade tegat, sa hade bjornen blivit skjuten, och han sjalv hade kommit los. Men han hade blivit sa van att hjalpa djuren, att han gjorde det alldeles utan att tanka sig for.
Nar bjornfar hade kommit ett stycke inat skogen, stannade han och satte ner pojken pa marken. 'Tack ska du ha, pyssling!' sade han. 'De dar kulorna skulle nog ha traffat battre, om inte du hade varit. Och nu vill jag gora dig en tjanst igen. Om du skulle raka ut for en bjorn nagon mer gang, sa sag bara till honom detta, som jag nu viskar sig, sa ror han dig inte!'
Darpa viskade bjornfar ett par ord i orat pa pojken och skyndade sedan vidare, for han tyckte sig hora, att hundar och jagare forfoljde honom.
Men pojken stod kvar i skogen, fri och oskadd, och kunde knappt sjalv forsta hur detta var mojligt.
*
Vildgassen hade flugit fram och tillbaka hela kvallen, spanat och ropat, men inte kunnat finna Tummetott. De hollo pa att soka, lange efter sedan solen hade gatt ner, och nar det till sist hade blivit sa morkt, att de maste stalla sig att sova, voro de mycket missmodiga. Det var inte en av dem, som inte trodde, att pojken hade slagit ihjal sig i fallet och nu lag dod nere pa skogsbottnen, dar de inte kunde se honom.
Men nasta morgon, nar solen gick upp ovan bergen och vackte vildgassen, lag pojken som vanlig och sov mittibland dem, och han kunde inte lata bli att skratta, nar han vaknade och horde hur de skreko och kacklade i sin forvaning.
De voro sa ivriga att fa veta vad som hade hant honom, att de inte ville fara bort pa bete, forran han hade talat om hela sin historia. Pojken berattade raskt och ivrigt hela aventyret med bjornarna, men sedan tycktes han inte vilja fortsatta. 'Hur jag kom tillbaka till er, det vet ni val redan,' sade han. – 'Nej, vi vet ingenting. Vi trodde, att du hade slagit ihjal dig.' – 'Det var besynnerligt,' sade pojken. 'Jo, nar bjornfar gick ifran mig, klattrade jag opp i en gran och somnade in. Men i forsta gryningen vaknade jag vid att en orn kom susande over mig, tog mig i sina klor och forde bort mig. Jag tankte forstas, att nu var det ute med mig. Men han gjorde mig ingenting, for bara raka vagen hit till er och kastade ner mig mittibland er.'
