Sa borjade den att fylla Sarnasjon, och det blev en hel sommars arbete. Allt som vattnet steg i sjon, lyftes Storan i hojden, och till sist fann den utvag att bryta sig fram soderut.
Nar den var lyckligt och val utkommen ur denna angslan, fick den en dag hora ett stark brusande och sorlande till vanster om sig. Ett sa maktigt brus hade den aldrig forr hort i skogen, och den fragade genast vad det var.
Skogen stod som vanligt fardig att svara. 'Det ar Fjatalven,' sade den. 'Du hor hur den brusar och forsar, medan den haller pa att bana sig vag till havet.
'Ifall du nar sa langt, att du kan gora dig hord av alven,' sade Storan, 'sa kan du halsa och saga den dar alvstackarn, att Storan fran Vansjon erbjuder sig att ta den med till havet emot det, att den tar mitt namn och lydigt foljer med i min fara.'
'Inte tror jag, att Fjatalven vill avsta fran att gora fardigt farden pa egen hand,' sade skogen. Men nasta dag maste den erkanna, att Fjatalven ocksa hade trottnat pa att grava sin egen vag, och att den var fardig att forena sig med Storan.
Alltjamt gick det framat for Storan. Den var anda inte sa stor, som man hade kunnat vanta darav, att den hade dragit till sig sa manga hjalpare. Men stormodig var den daremot. Den gick fram i nastan standig fors och med starkt dan och kallade till sig allt, som strommande och porlade i skogen, om det sa bara var en varback.
En dag horde Storan en alv brusa langt, langt vasterut. Och nar den fragade skogen vem det var, svarade den, att det var Fulualv, som upptog vatten fran Fulufjall och som redan hade hunnit att grava sig en lang och bred fara.
Sa snart som Storan fick veta detta, sande den den vanliga halsningen, och skogen atog sig som forut att framfora den. Nasta dag kom den med svar fran Fulualv. 'Sag du till Storan,' hade alven svarat, 'att ingalunda vill jag ha hjalp! Det hade passat sig battre for mig an for an att sanda en sadan halsning, eftersom jag ar den maktigaste av oss bada och det lar bli jag, som forst kommer till havet.'
Knappt hade Storan fatt halsningen, forran den hade svaret fardigt. 'Sag nu genast till Fulualv,' ropade den till skogen, 'att jag utmanar den till tavlan! Om den anser sig vara maktigare an jag, ma den bevisa det genom att lopa i kapp med mig. Segervinnare blir den, som kommer forst till havet.'
Nar Fulualv fick hora halsningen, svarade den:
'Jag har ingenting otalat med Storan, och det hade behagat mig bast att fa ga min vag i ro. Men jag har sa mycket bistand att vanta fran Fulufjall, att det voro fegt av mig att inte uppta tavlingen.'
Harmed borjade de bada strommarna sin tavlan. De brusade astad med annu storre bradska an forut och hade ingen ro varken sommar eller vinter.
Men det tycktes, som om Storan genast skulle fa angra sin oforvagenhet att utmana alven, for den motte ett hinder, som holl pa att bli den overmaktig. Det var ett berg, som lag ratt i dess vag, och dar den inte kunde komma fram annat an genom en trang ramna. Den trangde ihop sig och gick fram med strid fors, men i manga ar maste den nota och fila, innan den fick ramnan utvidgad till en nagot sa nar bred klyfta.
Under denna tid fragade an skogen atminstone vart halvar hur det gick med Fulualv.
'Med alven gar det inte annat an bra,' svarade skogen. 'Den har nu forenat sig med Goralven, som tar emot vatten fran norska fjallen.'
En annan gang, nar an fragade efter alven, svarade skogen:
'Den behover du inte ha bekymmer for. Den har just nyss fatt till sig Horrmundsjon.'
Men Horrmundsjon hade Storan sjalv tankt att bemaktiga sig.
Nar den horde, att den hade gatt till Fulualv, blev den sa rasande, att den antligen brot sig igenom Trangslet och kom fram darur sa vild och brusande, att den ryckte med sig skog och jord, an den egentligen behovde. Det var just var, och den oversvammade hela trakten mellan Hyckjeberget och Vasaberget, och innan den kom till ro igen, hade den skapat den trakt, som kallas Alvdalen.
'Jag undrar vad Fulualv sager om detta,' sade Storan till skogen.
Fulualv hade emellertid gravt ur Transtrand och Lima, men nu hade den statt stilla framfor Limed och sokt efter en omvag, darfor att den inte vagade kasta sig utfor det branta berget dar. Men nar den fick hora, att Storan hade brutit sig igenom Trangslet och hade gravt ut Alvdalen, sade den, att nu fick det ga hur det ville. Den kunde inte sta stilla langre. Och sa kastade den sig utfor Limedsforsen.
Hog var den, men nog kom alven valbehallen utfor den, och sedan gick det undan med besked. Den gravde ur Malung och Jarna, och dar lyckades den overtala Vanan att forena sig med den, fastan den var hela tio mil lang och hade gravt ut en stor sjo som Vanjan pa egen hand.
Da och da tyckte den, att den horde ett markvardigt starkt brusande.
'Nu tror jag jag hor, att Storan haller pa att kasta sig i havet,'
'Nej', sade skogen, 'nog ar de Storan, som du hor, men inte ar den annu framme vid havet. Den har nu fatt till sig Skattungen och Orsasjon, och darfor har den blivit sa stormodig, att den har foretagit sig att fylla hela Siljan.'
Detta var en glad nyhet for Fulualv. Den forstod, att om Storan hade forirrat sig ner i Siljansdalen, skulle den bli instangd dar som i ett fangelse. Och ni kunde den vara saker om att na fram till havet fore an.
Efter detta borjade Fulualv att gar fram mer makligt. Om varen gjorde den sitt basta arbete. Den steg da hogt over skogstoppar och sandasar, och dar den hade gatt fram, lamnade den efter sig en rojd dal. Pa det sattet skred den fran Jarna till Nas och fran Nas till Floda. Fran Floda kom den till Gagnef. Har var det redan forut alldeles slatt. Bergen hade flyttat sig langt undan, och Fulualv hade sa latt att komma fram, att den lade bort all bradska och borjade att lekfullt vrida sig i krokar och bukter, nastan som om den hade varit en liten ungback.
Men om Fulualv hade glomt Storan, sa hade inte Storan glomt Fulualv. Var dag arbetade den med att fylla Siljansdalen for att kunna komma ut ur den pa nagot hall, men den lag framfor an som ett ofantligt kar och tycktes aldrig kunna bli full. Storan trodde ibland, att den skulle bli tvungen att satta sjalva Gesundaberget under vatten for att komma ut ur sitt fangelse. Den forsokte att bryta sig igenom vid Rattvik, men dar stor Lerdalsberget i vagen. Sa till sist kom den da fram nere vid Leksand.
'Sag ingenting till Fulualv om att jag har sluppit los!' sade an till skogen, och skogen lovade, att den skulle tiga.
Storan tog Insjon med sig i forbifarten, och sa gick den stolt och maktig fram genom Gagnef.
Nar Storan kom i narheten av Mjalgen i Gagnef, fick den se en alv, som kom flytande bred och praktfull med ljust och skinande vatten, och som skot undan skog och sandasar, som lag i vagen for den, sa latt, som om detta bara hade varit ett lekverk.
'Vad ar det dar for en praktig alv?' sade Storan.
Men nu hande sig, att Fulualv fragade just detsamma. 'Vad ar det dar for en alv, som kommer sa stolt och valdig norrifran? Jag trodde aldrig, att jag skulle fa se en alv ga fram genom landet med sa mycken styrka och makt.'
Da sade skogen sa hogt, att bada floderna horde det: 'Eftersom ni nu har fallt goda ord om varandra, Storan och Fulualv, synes det mig, att ni inte borde ha nagot emot att forena er men varandra och tillsammans soka bana er vag fram till havet.'
Detta tycktes behaga bada floderna. Men det, som stod emellan dem, var, att ingen av dem ville lamna sitt eget namn och ta den andras.
Fordenskull hade det kanske inte kommit till nagon forening mellan dem, om inte skogen hade foreslagit, att de skulle ta sig ett nytt namn, som inte tillhorde nagon av dem.
Harpa gick bada in, och de tog skogen till namngivare. Den bestamde da, att Storan och Fulualv skulle lagga bort sitt och kalla sig for Ostra Dalalven, och att Fulualv skulle lagga bort sitt och kalla sig for Vastra Dalalven. Sedan de hade forenat sig, skulle de ratt och slatt kallas Dalalven.
Och nu, nar bada floderna hade slutit sig samman, borjade de att ga framat med en valdighet, som intet kunde motsta. De jamnade ut marken i Stora Tuna, sa att den blev slat som en gardsplan. De rusade utfor fallen vid Kvarnsveden och Domnarvet utan tvekan.
Nar de kom i narheten av sjon Runn, sog de den till sig och tvang alla vattendrag i narheten att forena sig med dem. Sedan drog de osterut mot havet utan stort motstand och bredde ut sig som sjoar. De vann stor ara vid Soderfors och stor ara vid Alvkarleby, och antligen nadde de fram till havet.
Nar de skulle storta sig i havet, kom de att tanka pa sin langa tavlan och pa all den vedermoda, som de hade lidit.
De kande sig nu trotta och gamla, och de forvanade sig, att de i sin ungdom hade varit sa glada at kamp
