och tavlan. Och de undrade vartill att detta hade tjanat.
Harpa fick de intet svar, for skogen hade stannat hogt oppe pa stranden, och sjalva kunde de inte vanda tillbaka i sin fara och se hur manniskor hade trangt fram, dar de hade rojt vag, hur bygd hade uppstatt utmed Osterdalalvens sjoar och i Vasterdalalvens dalar, hur i hela landskapet inte fanns annat an ode skogar och fjall, utom dar de hade dragit fram i sin starka tavlan.'
XXX. Brorslotten
Den gamla gruvstaden
Det fanns inte nagot stalle i Sverige, dar Bataki, korpen, tyckte sa mycket om sig som i Falun. Sa snart som det blev en smula bart pa marken om varen, begav han sig dit och drojde sedan flera veckor i narheten av den gamla gruvstaden.
Falun ligger i en dalsanka, som genomflytes av en kort a. Vid dalens norra anda ligger en klar och vacker liten sjo med gronskande, manguddiga strander, som kallas Varpan. Vid sodra andan ligger en sjoliknande vik av Runn, som heter Tisken och har grunt, orent vatten och sumpiga, fula strander, belamrade med allt mojligt skrap. Oster om dalen gar en vacker hojdstrackning, som pa toppen bar statlig tallskog och saftiga bjorkar och har hela sluttningen kladd med lummiga tradgardar. Vaster om staden gar ocksa en as. Hogst uppe ar den bevuxen med fattig barrskog, och hela sluttningen ar kal, naken, utan trad och gras, som en riktig oken. Det enda, som skyler marken, ar stora, runda stenblock, som ligga utstrodda over den.
Falu stad, som ligger i dalsankan pa omse sidor om an, ser ut, som om den hade blivit anpassad efter den mark, som den ar rest pa. Pa den grona sidan av dalen finnas alla de byggnader, som ha ett prydligt eller statligt utseende. Dar ligga de tva kyrkorna, radhuset, landshovdingens bostad, bergslagskontoret, bankhusen, hotellen, de manga skolhusen, sjukhuset, att vackra villor och boningshus. Pa den svarta sidan ater sta gata upp och gata ner sma rodfargade envaningshus, langa odsliga plank och stora, tunga fabriksbyggnader. Och bortom gatorna, mitt i den stora stenoknen, ligger Falu gruva, med gruvkonster och hissar och pumpverk, med alderdomliga byggnader, som sta lutade pa den undergravda marken, med svarta, branta slaggberg och langa rader av rostugnar.
Vad Bataki, angar, brukade han aldrig kasta en blick at den ostra stadsdelen och inte heller at den vackra sjon Varpan. Men sa mycket mer tyckte han om den vastra sidan och den lilla sjon Tisken.
Bataki, korpen, alskade allt, som var hemlighetsfullt, allt, som gav anledning till grubbel och funderingar och satte tankarna i rorelse, och mycket sadant fann han pa stadens svarta sida. Det hade salunda varit en stor gladje for honom att soka grubbla ut varfor den gamla roda trastaden inte hade brunnit upp sasom alla andra roda trastader i detta land. Likasa hade han undrat over hur lange de lutande husen vid kanten av gruvan skulle kunna bli staende. Han hade funderat pa den stora Stoten, den ofantliga oppningen i jorden mitt i gruvfaltet, och flugit ner till dess botten for att undersoka hur detta valdiga tomrum hade uppkommit. Han hade fallit i forundran over de branta hogar av slagg, som stodo runt omkring Stoten och gruvhusen och omgardade dem som murar. Han hade sokt forklara for sig vad den lilla signalklockan, som slar ett kort, dystert ljudande klamtslag med jamna mellanrum hela aret runt, hade att saga, och forst och sist hade han undrat hur det kunde se ut nere under jorden, dar kopparmalmen hade brutits i manga hundra ar och marken var sa full av gangar som en myrstack. Nar det antligen hade lyckats Bataki att fa nagorlunda god reda i allt detta, svavade han bort till den hemska stenoknen for att tanka efter varfor det inte vaxte gras mellan stenblocken, eller ocksa begav han sig ner till Tisken. Denna sjo ansag han for den underbaraste, som han nagonsin hade rakat pa. Hur kunde det komma sig, att den var alldeles utan fisk, och att dess vatten ibland, nar det var upprort av storm, blev alldeles rott? Det var sa mycket besynnerligare, som en stor gruvback, som foll ut i sjon, hade blankande, klargult vatten. Han undrade pa spillrorna efter forstorda byggnader, som lago kvar pa stranden, och pa det lilla stallet Tisksagen, som kunde ligga dar omgivet av grona tradgardsland och overskuggat av trad mellan den ode stenoknen och den besynnerliga sjon.
Det aret, da Nils Holgersson for med vildgassen genom landet, stod annu pa stranden av Tisken, ett stycke utanfor staden, ett gammalt hus, som kallades Svavelkoket, darfor att dar bereddes svavel ett par manader vartannat ar. Det var ett gammalt ruckel, som hade varit rott, men sa smaningom hade blivit brungratt. Det hade inga fonster, utan bara en rad gluggar, som voro stangda med svarta luckor, och det stod nastan alltid mycket val tillbommat. In i detta hus hade Bataki aldrig kunnat kasta en blick, och det vackte darfor hans undran mer an nagot annat. Han hoppade omkring pa taket for att finna ett hal, och han satt ofta pa den hoga skorstenen och kikade ner genom den tranga oppningen.
En dag rakade Bataki mycket illa ut. Det hade varit stark blast. En glugglucka pa det gamla Svavelkoket hade kastats upp, och Bataki hade passat pa att flyga in genom gluggen for att se in i byggnaden. Men knappt var han inkommen, forran luckan slog igen bakom honom, och Bataki var instangd. Han vantade, att vinden skulle kasta upp luckan pa nytt, men detta tycktes den alls inte amna gora.
Det foll ratt mycket dager in i byggnaden genom springor i vaggarna, och Bataki hade atminstone den gladjen att kunna fa reda pa hur det sag ut darinne. Det fanns ingenting annat an en stor ugn med ett par inmurade grytor, och detta sag han sig snart nojd pa. Men nar han ville ut igen, visade det sig, att det alltjamt var omojligt. Vinden ville inte kasta upp luckan. Ingen enda glugg eller dorr stor oppen. Korpen befann sig helt enkelt i ett fangelse.
Bataki borjade skrika pa hjalp och holl i darmed hela dagen. Det finns val knappt nagra djur, som aro sa ihardiga att fora ovasen som korpar, och det blev snart bekant vida omkring, att han hade rakat i fangenskap. Den grastrimmiga katten fran Tisksagen var den forsta, som fick reda pa olyckan. Han talade om den for honsen, och de ropade ut den till forbiflygande faglar. Snart var den kand av alla Falu stads kajor och duvor och krakor och sparvar.
De flogo genast bort till det gamla Svavelkoket for att ta narmare reda pa saken. De kande mycket stort medlidande med korpen, men ingen av dem kunde hitta pa nagot satt att hjalpa honom.
Helt plotsligt ropade Bataki till dem med sin skarpa, vresiga rost: 'Tyst, ni darute, och hor pa mig! Eftersom ni sager, att ni garna vill hjalpa mig, sa far ut och ta reda pa den gamla vildgasen Akka fran Kebnekajse och hennes flock! Jag tycker, att de borde finnas i Dalarna den har tiden pa aret. Tala om for Akka hur det star till med mig! Jag tror, att hon for med sig den ende, som kan hjalpa mig.'
Agar sandeduva, som var den basta budbararen i hela landet traffade vildgasflocken borta pa Dalalvstranden, och nar skymningen inbrot, kommo hon och Akka farande och slogo ner framfor Svavelkoket. Tummetott satt pa Akkas rygg, men de andra reskamraterna hade de lamnat pa en holme i Runn, darfor att Akka ansag, att de skulle ha gjort mer skada an gagn, om de hade kommit med till Falun.
Nar Akka hade radfort sig en smula med Bataki, tog hon Tummetott pa ryggen och for bort till en gard, som lag alldeles i narheten av Svavelkoket. Hon for sakta fram over tradgarden och bjorkhagarna, som omgavo det lilla stallet, allt under det att bade hon och pojken stirrade nerat marken. Det marktes, att har funnos barn, som hade sin lekar utomhus, och det drojde inte lange, forran de hittade vad de behovde. I en liten glad varback slamrade en rad av sma hammarverk, och dar i narheten fann pojken ett stamjarn. Pa ett par bockar lag en halvfardig kanot, och bredvid den hittade han en liten bunt segelgarn.
Med detta foro de tillbaka till Svavelkoket. Pojken faste snoret kring skorstenen, slappte ner det i det djupa halet och halade sig utfor det. Sedan han hade halsat Bataki, som med manga vackra ord tackade honom for att han hade kommit, borjade han att hugga ett hal i vaggen med stamjarnet.
Svavelkoket hade inga tjocka vaggar, men pojken fick med varje hugg bara los en span, sa liten och tunn, att en ratta lika val hade kunnat gnaga loss den med sina framtander. Det var tydligt, att han skulle nodgas arbeta hela natten och kanske langre anda, innan han fick ett sa stort hal, att korpen kunde tranga igenom det.
Bataki var sa ivrig att bli fri, att han inte kunde sova, utan stod bredvid pojken under arbetet. I borjan var pojken mycket flitig, men om en stund markte korpen, att huggen kommo med allt langre mellanrum, och till sist upphorde de alldeles.
'Du ar visst trott,' sade korpen. 'Du orkar kanske inte arbeta langre?' – 'Nej, inte ar jag trott,' sade
