pojken och tog ater upp jarnet, 'men jag har inte sovit ordentligt en natt pa aldrig sa lange. Jag begriper inte hur jag ska kunna halla mig vaken.'
Nu gick arbetet raskt undan en stund, men sa kommo huggen med allt langre mellanrum. Korpen vackte pojken pa nytt, men han forstod, att om han inte kunde hitta pa nagot satt att halla honom vaken, skulle han fa stanna, dar han var, inte bara denna natten, utan hela nasta dag ocksa.
'Det kanske gingo battre att arbeta, ifall jag talade om en historia for dig?' sade han. – 'Ja, det kunde ju vara en mojlighet,' sade pojken, men pa samma gang gaspade han och var sa somnig, att han knappt kunde halla fast verktyget.
Sagan om Falu gruva
'Jag ska saga dig, Tummetott,' sade Bataki, 'att jag har haft ett langt liv pa jorden. Jag har rakat ut for bade ont och gott, och flera ganger har det hant mig, att jag har hallits fangen av manniskorna. Pa sa satt har jag lart mig inte bara att forsta deras sprak, utan jag har ocksa inhamtat mycket av deras lardom. Och jag vagar pasta, att det inte finns en fagel till i landet, som har sa bra reda pa dina stamfrander som jag.
En gang satt jag i bur manga ar i rad hos en bergmastare har i Falun, och det var i hans hus, som jag fick kannedom om det, som jag nu ska beratta for dig.
For langre sedan bodde har i Dalarna en jatte, som hade tva dottrar. Nar jatten blev gammal och kande, att han skulle do, kallade han dottrarna till sig for att dela sina egendomar mellan dem.
Hans fornamsta rikedom bestod av nagra berg, som var fulla av koppar, och dessa ville han skanka till dottrarna. Men innan jag lamnar er arvet,' sade han, 'maste ni lova mig, att om nagon framling skulle raka att upptacka era kopparberg, sa ska ni sla ihjal honom, innan han hinner visa sitt fynd for nagon annan.' Den aldsta av jattedottrarna var grym och vild, och hon lovade utan tvekan att lyda faderns vilja. Den andra hade ett mera milt sinnelag, och fadern sag, att hon betankte sig, innan hon gav loftet. Darfor lamnade han henne bara en tredjedel av arvet, medan den aldsta fick jamnt dubbelt sa mycket som hon. 'Dig vet jag att jag kan lita pa, som om du voro en karl', sade jatten, 'och darfor ska du fa brorslotten.'
Strax darefter dog gammaljatten, och langa tider framat var bada dottrarna lika noga att halla loftet. Det hande mer an en fattig vedhuggare eller jagare, att han fick syn pa kopparmalmen, som pa flera hall lag oppe vid bergytan, men knappast hade han hunnit hem och talat om vad han hade sett, forran han traffades av en olycka. Antingen stortade en torrfura over honom, eller ocksa rakade han ut for ett bergras. Han fick aldrig tid pa sig att visa en annan var skatten var till finnandes i vildmarken.
Pa den har tiden var det bruk overallt i landet, att bonderna om somrarna sande sina kreatur pa bete langt in i skogarna. Vallhjonen foljde med dem for att ta vara pa mjolken och gora ost och smor. For att folk och boskap skulle ha nagon tillflykt i vildmarken, rojde bonderna opp en liten plats i skogen och byggde dar ett par sma stugor, som de kallade fabodar.
Nu hande det sig, att en bonde, som bodde invid Dalalven i Torsangs socken, hade sina sommarbodar vid stranderna av sjon Runn, dar marken var sa stenbunden, att ingen hade forsokt sig pa att odla den. En host begav sig bonden med ett par klovjehastar bort till fabodvallen for att hjalpa till att fora hem kreaturen, smorbyttorna och ostarna. Nar han skulle rakna boskapen, rakade han marka, att en av bockarna var alldeles rod om hornen. 'Vad ar det for horn, som Karebocken har fatt?' sade bonden till vallkullan. – 'Jag vet inte, jag,' svarade hon. 'Han har kommit hem med roda horn var kvall i sommar. Han tycker nog, att det ar grant.' – 'Jasa, tror du det,' sade bonden. – 'Han har sitt lynne for sig, den har bocken, och om jag skurar det roda av hornen, gar han genast och skaffar dit nytt.' – 'Skura da av rodfargen an en gang,' sade bonden, 'sa far jag se hur han bar sig at!'
Inte forr hade bocken fatt hornen skurade, an han sprang till skogs. Bonden foljde honom, och nar han hann opp bocken, stod denne och gned hornen mot nagra stenar, som var roda. Bonden tog opp stenarna, smakade och luktade. Han trodde sig forsta, att han hade rakat pa nagot slags malm.
Medan han stod dar och funderade, kom ett stenblock rullade utfor en brant tatt bredvid honom. Bonden sprang at sidan och raddade sig, men bocken Kare kom ratt under blocket och blev ihjalslagen. Nar bonden tittade oppat branten, sag han en stor, stark jattekvinna, som var i fard med att rulla ner annu ett stenblock mot honom. 'Vad tar du dig till?' ropade bonden. 'Jag har varken gjort dig eller nagon av de dina nagot ont.' – Nej, det vet jag nog,' sade jattekvinnan. 'Men jag maste sla ihjal dig, darfor att du har upptackt mitt kopparberg.' Detta sade hon med bedrovad rost, som om hon vore ganska motvillig att doda honom, och harav fick bonden mod att ge sig i tal med henne. Da berattade hon honom om gammaljatten, om loftet, som hon hade gett, och om systern, som hade fatt brorslotten. 'Jag ar sa led at att sla ihjal alla de oskyldiga stackare, som finner reda pa mitt kopparberg,' sade hon, 'att jag onskar, att jag aldrig hade tagit emot arvet. Men vad jag har lovat, det far jag halla.' Darmed borjade hon ater banda pa stenblocket. 'Ha inte sa brattom!' sade bonden. 'Inte behover du sla ihjal mig for det dar loftets skull. Det var inte jag, som fann reda pa kopparn, utan det var bocken, och honom har de redan dodat.' – 'Menar du, att jag kunde slippa med det?' sade jattedottern och blev tveksam. – 'Ja, det menar jag visst,' sade bonden. 'Du har hallit ditt lofte sa val, som nagon kan begara.' Och han talade sa forstandigt med henne, att han fick behalla livet.
Bonden for nu for det forsta hem med korna. Sedan vandrade han nerat Bergslagerna och lejde sig drangar, som forstod sig pa bergshantering. Dessa hjalpte honom att ta opp sig en gruva pa det stallet, dar bocken hade mist livet. I borjan var han radd att bli dodad, med det forholl sig nog sa, att jattedottern hade trottnat pa att vakta sitt kopparberg. Hon ofredade honom aldrig.
Malmadern, som bonden hade upptackt, gick fram i sjalva bergytan, sa att det var varken svart eller besvarligt att bryta malmen. Han och drangarna slapade fram ved ur skogen, lade opp stora bal pa malmberget och tande pa. Da sprack stenen sonder av varmen, sa att de kunde komma at malmen. Darpa lat de malmstyckena ga igenom den ena elden efter den andra, tills de fick fram den rena kopparn och hade skilt den fran slaggen.
Forr i varlden anvande folk nastan annu mer koppar till dagligt bruk, an de gor nu for tiden. Den var en eftersokt och nyttig vara, och bonden, som agde gruvan, blev snart stormrik. Han byggde sig en stor, praktig gard i narheten av gruvan och kallade den Kararvet efter bocken. Nar han red till gudstjansten i Torsang, var hans hast skodd med silver, och nar hans dotter skulle fira brollop, lat han brygga ol av tjugu tunnor malt och steka tio stora oxar pa spett.
Pa den tiden brukade folk for det mesta halla sig stilla var och en i sin landsanda, och nyheter blev inte sa latt kringforda som nu. Men ryktet om att en stor koppargruva hade blivit funnen nadde anda fram till manga manniskor, och de, som inte hade battre att gora, gav sig astad oppat Dalarna. Pa Kararvet blevo alla fattiga vandrare val mottagna. Bonden tog dem i sin tjanst, gav dem god lon och lat dem bryta malm at honom. Det fanns nog och overnog av malm, och ju fler tjanare han kunde satta till arbete, desto rikare blev han.
Men en kvall lar det ha hant, att fyra raska karlar med bergsmanshackan pa axeln kom vandrande till Kararvet. De blev val mottagna som alla andra, men nar bonden fragade om de ville arbeta hos honom, sade de tvart nej. 'Vi tanker bryta malm for egen rakning,' sade de – 'Det ar val anda sa, att det har malmberget ar mitt,' sade bonden. – 'Vi tanker inte bryta i din gruva,' svarade de frammande. Berget ar stort, och det, som ligger fritt och ohagnat i vildmarken, har vi lika mycken ratt till som du.'
Mer blev det inte talat om detta, och bonden fortfor att visa gastfrihet mot de nykomna. Tidigt nasta dag gick de ut for att arbeta, fann kopparmalm ett stycke langre bort och borjade bryta den. Nar de hade hallit pa nagra dar, kom bonden till dem. 'Det ar gott om malm har i berget,' sade han. – 'Ja, det vill mycket folks arbete till, innan denna skatten ar lyftad,' svarade en av de frammande. – 'Det forstar jag nog,' sade bonden, 'men jag tycker anda, att ni borde ge mig skatt av den malm, som ni bryter, darfor att det ar min fortjanst, att det kan drivas bergshantering har.' – 'Nu forstar vi inte vad du menar,' sade karlarna. – 'Jo, jag har frigjort berget genom min klokhet,' sade bonden och berattade for dem om de bada jattedottrarna och om brorslotten.'
Karlar horde mycket noga pa detta, men de tycktes fasta sig vid annat i berattelsen, an bonde hade vantat. 'Ar det sakert, att den andra jattekvinnan ar farligare an den, som du rakade ut for?' sade de. ' Jag tror inte, att hon skulle visa er mycket forbarmande,' svarade bonden.
Darmed lamnade han dem, men han holl ogonen pa dem, och om en stund sag han, att de upphorde att arbeta och vandrade inat skogen.
Nar folket satt vid kvallsvarden pa Kararvet den dagen, hordes ett forfarligt tjut av vargar borta fran skogen. Mittibland vilddjurens tjutande ljod manniskoskrik. Bonden reste sig genast, men drangarna tycktes inte ha
