lust att folja honom. 'Det kan vara gott nog at det dar tjuvpacket att bli rivet av vargarna,' sade husfolket. – 'Nog ska vi bista dem, som ar i nod,' sade bonden och gick ut med alla sina femti drangar.
De fick genast syn pa en forfarligt stor skara vargar, som tumlade om varandra och revs och slets om ett byte. Drangarna jagade bort dem och fann pa marken fyra manniskokroppar, som var sa illa medfarna, att de inte skulle ha forstatt vilka det var, om de inte hade sett fyra gruvhackor, som lag bredvid dem.
Efter detta forblev kopparberget i en mans ago anda till bondens dod, da det overtogs av hans soner. Dessa arbetade gemensamt i gruvan, men den malm, som hade blivit upptagen under ett ar, delade de i hogar, kastade lott om dem och smalte sedan fram kopparn i var sina ugnar. De blev alla maktiga bergsman och byggde sig stora och ansenliga gardar. Och efter dem tog deras arvingar fatt pa arbetet, oppnade nya gruvschakt och okade malmbrytningen. Ar for ar vaxte gruvan i betydenhet, och allt fler bergsman fick del i den. Somliga bodde helt nara den, andra hade sina gardar och hyttor runt om i trakten. En maktig bygd uppstod, och denna kallades Stora Kopparbergs bergslag.
Nu ar att marka, att den malm, som lag sa till, att den kunde brytas oppifran, som man bryter sten ur ett stenbrott, borjade ta slut, och gruvarbetarna blev tvungna att soka malmen djupt under jorden. De maste genom tranga schakt och langa, slingrande gangar arbeta sig in i jordens morka innandomen for att lagga sina eldar och spranga sonder berget. Det ar alltid ett tungt och svart arbete att bryta berg, men dartill kom pinan av roken, som inte kunde leta sig ut i luften, och svarigheten att frakta malmen pa branta stegar opp till jordytan. Och ju langre nerat djupet de trangde, desto farligare blev brytningen. Ibland kom starka vattenstrommar frambrusande ur en vra av gruvan, ibland hande det, att taket i gruvgangarna stortade in over gruvdrangarna. Detta gjorde, att arbetet i den stora gruvan blev sa fruktat, att ingen ville agna sig darat av fri vilja. Da erbjods livdomda forbrytare och man, som strok omkring fredlosa i skogarna, att de skulle fa tillgift for sina brott, om de ville bli gruvarbetare i Falun.
Under langa tider hade ingen tankt pa att soka efter brorslotten. Men bland de laglosa mannen, som kom till Stora Kopparberget, fanns flera, som inte aktade sitt liv sa hogt som ett aventyr, och dessa borjade genomstrova trakten i hopp att finna den.
Hur det avlopte for alla de sokande, det kan ingen saga, men en berattelse finns kvar om ett par gruvdrangar, som sent en kvall kom hem till husbonden och talade om, att de hade funnit en stor och maktig malmader i skogen. De hade blackat opp vag till den, och nasta dag ville de visa den for husbonden. Men nasta dag var en sondag, och husbonden ville inte ga till skogen och soka malm den dagen, utan gick i stallet till kyrkan med allt sitt husfolk. Det var vinter, och de vandrade till kyrkan over sjon Varpan. Pa bortvagen gick allt val, men pa hemvagen foll bada drangarna ner i en vak och drunknade. Da borjade folk paminna sig den gamla sagnen om brorslotten och sade, att det sakert var denna, som drangarna hade funnit.
For att rada bot pa alla brister vid gruvan tog bergsmannen sig for att kalla in utlanningar, som var kunniga i gruvarbete, och dessa utlandska mastare larde dem bygga gruvkonster, som pumpade bort vattnet och fraktade upp malmen. Framlingarna ville inte satta mycken lit till sagan om jattedottrarna, men val trodde de, att det kunde vara mojligt, att det fanns en maktig malmader nagonstans i narheten, och de sokte efter den med stor iver. Och en kvall kom en tysk gruvfogde till harbarget vid gruvan och berattade, att han hade funnit brorslotten. Men tanken pa den stora rikedom, som han nu skulle vinna, gjorde honom alldeles yr och vild. Han stallde till gastabud samma natt, drack och dansade och spelade tarning, och till sist rakade han i gral och slagsmal och blev nerstucken av en bland dryckesbroderna.
Ur stora Kopparberget hamtades alltjamt en sadan myckenhet malm, att gruvan raknades for den rikaste koppargruva, som fanns i nagot land. Den gav stor rikedom, inte bara at den narmaste trakten, utan de skatter, som hamtades darur, blev Sveriges rike till stor hjalp under betryckta tider. For dess skull blev hela Falu stad oppbyggd, och sa markvardig och nyttig har gruvan ansetts vara, att kungarna brukade resa till Falun for att besoka den och kallade den for Sveriges lycka och Svea rikes skattkammare.
Nar manniskor tankte pa hur mycken rikedom, som hade kommit ur den gamla gruvan, kan ingen undra pa att de, som trodde att, en dubbelt sa stor kopparskatt fanns i narheten, skulle forarga sig over att den var oatkomlig. Mangen vagade livet for att soka efter den, men vann ingenting darmed.
En av de sista, som sag brorslotten, var en ung Falubergsman av god och rik slakt, som agde gard och hytta i staden. Han ville gifta sig med en vacker bonddotter fran Leksand och vandrade dit for att fria till henne, men hon nekade att gifta sig med honom, darfor att hon inte ville flytta till Falun, dar roken fran rostugnar och hyttor lag sa tungt och tryckande over staden, att hon blev angslig, bara hon tankte pa den.
Bergsmannen holl henne mycket kar, och nar han vande tillbaka hem, var han djupt bedrovad. Han hade bott i Falun i hela sitt liv, och han hade aldrig tankt pa att det kunde vara svart att leva dar. Men nar han nu narmade sig staden, blev han forfarad. Ur den stor gruvoppningen, ur de hundra rostugnarna omkring den uppsteg den tunga, stickande svavelroken och svepte hela staden i en dimma. Roken hindrade vaxterna fran att trivas, sa att marken lag bar och naken vida omkring. Hyttor, ur vilka elden lagade, och som var omgivna av svarta slaggvarp, sag han overallt, inte bara i staden och dess narhet, utan i hela trakten. De stod vid Grycksbo, vid Bengtsarvet, vid Bergsgarden, vid Stennaset, vid Korsnas, i Vika och anda bortat Aspeboda. Han forstod, att den, som var van vid att bo i ljus och gronska vid den skinande Siljan, inte kunde trivas harnere.
Asynen av staden gjorde honom annu dystrare, an han hade varit. Han tyckte sin inte vilja ga hem genast, utan vek av fran vagen och vandrade in i skogsmarken. Dar strovade han omkring hela dagen utan att tanka pa vart han gick.
Nar det led mot aftonen, hande det sig, att han rakade fa se en bergyta, som glanste likt guld. Nar han sag battre efter, markte han, att det var en maktig ader kopparmalm. Forst blev han glad at upptackten, men sedan kom han att tanka pa att detta torde vara brorslotten, som hade bragt manga i fordarvet, och da blev han skramd. 'I dag ma jag saga att olyckan forfoljer mig,' tankte han. 'Kanske att jag nu maste mista livet, darfor att jag har funnit den har rikedomen.'
Han vande sig genast bort och begav sig pa hemvagen. Om en stund kom han i mote med en hog och stor kvinna. Hon var lik en myndig bergsmansmor, men han kunde inte paminna sig, att han hade sett henne forut.
'Jag undrar vad du har haft for dig i skogen,' sade kvinnan. 'Jag har sett, att du har strukit omkring har hela dagen.' – 'Jag har gatt och sett mig om efter en boplats,' sade bergsmannen, 'for den kullan, som jag tycker om, vill inte bo i Falun.' – 'Tanker du inte pa att bryta malm ur kopparberget, som du fann for en stund sedan?' fragade hon vidare. – 'Nej, jag far lov att sluta med bergshanteringen, annars kan jag inte fa den, som jag tycker om.' – 'Ja, hall ord med detta bara,' sade kvinnan, 'sa ska inget ont handa dig!'
Med detsamma lamnade hon honom. Men han skyndade sig att gora till sanning vad han hade sagt for nods skull. Han upphorde med kopparhanteringen och byggde sig en gard langt ifran Falun. Och sedan hade hon, som han tyckte om, ingenting emot att flytta till honom.'
Harmed slutade korpen sin berattelse. Pojken hade verkligen hallit sig vaken hela tiden, men inte hade han fort jarnet med sardeles stor fart.
'Na, hur har det gatt sedan?' fragade han, nar korpen tystnade.
'Jo, det har gatt utfor med koppartillverkningen sedan den tiden. Falu stad, den star ju. Men alla de gamla hyttorna ar borta. Hela trakten ar oversallad av gamla bergsmansgardar, men de, som bor pa dem, far lov att agna sig ar jordbruk eller skogshantering. I Falu gruva haller malmen pa att ta slut. Det voro mer valbehovligt an nagonsin, att man funne reda pa brorslotten.'
'Jag undrar om den dar bergsmannen var den siste, som sag den,' sade pojken.
'Jag ska tala om for dig vem som har sett den sist, nar du har huggit hal pa vaggen och slappt ut mig,' sade Bataki.
Pojken spratt till och borjade arbeta lite raskare. Han tyckte, att Bataki hade sagt det dar i en underligt menande ton. Det lat nastan, som om han ville lata pojken forsta, att han, korpen, hade sett den stora malmadern. Kunde han ha haft nagon sarskild mening med att han hade berattat den dar historien for honom?
'Du har visst farit mycket omkring har i trakten,' sade pojken for att fa litet klarhet i saken. 'Du har nog funnit bade ett och annat, medan du har svavat over skogarna och bergen haromkring.'
'Jag skulle nog kunna visa sig ratt mycket markvardigt, bara du blir fardig med ditt arbete,' sade korpen.
Pojken borjade hugga med sadan iver, att flisorna flogo omkring honom. Nu hade han blivit riktigt viss pa att korpen hade funnit brorslotten. 'Det ar bra synd, att du, som ar en korp, inte ska kunna gora dig nagon gladje av den rikedomen, som du har funnit,' sade han.
'Jag vill inte tala mer om den har saken, forran jag ser, att du kan hugga hal pa vaggen och slappa ut
