'Sade han inte vad han var for en?' fragade den store vite.
'Han var borta, innan jag hann saga tack en gang. Jag trodde att mor Akka hade skickat honom for att hamta mig.'
'Det var markvardigt, det har,' sade den vita gaskarlen. 'Ar du saker pa att det var en orn?'
'Inte har jag nansin forut sett en orn,' sade pojken. 'Men han var sa stor, att jag inte kan ge honom ett ringare namn.'
Marten gaskarl vande sig till vildgassen for att hora vad de menade om detta. Men de stodo och tittade uppat luften och sago ut, som om de tankte pa helt andra saker.
'Vi far val inte alldeles glomma att ata frukost i dag,' sade Akka och lyfte hastigt vingarna till flykt.
XXIX. Dalalven
Denna dag fick Nils Holgersson se sodra Dalarna. Vildgassens flykt gick over Grangesbergs valdiga gruvfalt, over de stora anlaggningarna vid Ludvika, over Ulvshyttans jarnverk och Grangshammars gamla nedlagda bruk fram till Stora Tunas slatter och Dalalven. I borjan av farden, nar pojken sag bruksskorstenarna sticka upp bakom varje as, tyckte han, att allt var sig likt som i Vastmanland, men nar han kom fram till den stora alven, fick han se nagot nytt att se pa. Det var den forsta riktiga flod, som pojken hade sett, och han hapnade, nar han sag denna stora breda vattenmassa komma glidande genom landskapet.
Nar vildgassen hade natt Torsangs flottbro, vande de och foro mot nordvast utmed alven, som om de ville bruka den till vagvisare. Pojken satt och sag ner pa stranderna, som voro alldeles oversallade med byggnader langa strackor framat. Han sag de stora fallen vid Domnarvet och Kvarnsveden och de stora verken, som de hade att driva. Han sag flottbroarna, som vilade pa alven, farjorna, som den hade att bara, timmerstockarna, som den rullade framat, jarnvagarna, som foljde den och korsade den, och han borjade nagot litet fatta vilket stort och markvardigt vatten detta var.
Alven gjorde en lang bukt mot norr. Uppe i kroken var det odsligt och folktomt, och vildgassen slogo ner pa en ang for att beta. Pojken sprang ifran dem fram till alvbrinken for att kunna se ner pa alven, som flot i en bred fara djupt under honom. Helt nara gick en landsvag fram till alven, och de resande fardades over denna pa en farja. Detta var nytt for pojken, och han hade roligt av att se pa det, men helt plotsligt kom en forfarlig trotthet over honom. 'Jag ar tvungen att sova en stund. Jag har ju knappt fatt en blund i mina ogon i natt,' tankte han, krop ner i en tat tuva, gomde sig, sa gott han kunde, under gras och stra och somnade.
Han vaknade av att manniskor sutto och sprakade bredvid honom. De voro landsvagsresande, som inte kunde farjas over alven, darfor att stora isstycken kommo flytande utfor den och hindrade farjan. Medan de vantade, hade de gatt upp pa vallen och sutto dar och talade om hur svart de hade det med alven.
'Jag undrar om det ska bli sadan oversvamning i ar som i fjol,' sade en bonde. 'Da gick alven lika hogt som telefonstolparna hemma hos oss, och hela var flottbro rev den med sig.'
'I fjol gjorde den inte sa varst mycken skada i var socken,' sade en annan, 'men aret forut tog den ifran mig en full holada.'
'Jag ska aldrig glomma den natten, da den gick till storms mot den stora bron vid Domnarvet,' infoll en jarnvagsarbetare. 'Ingen pa hela bruket kunde fa en blund i ogonen.'
'Ja, nog ar alven en svar forstorare,' sade en stor, statlig karl, 'men nar jag hor, att ni sitter har och talar illa om den, kan jag inte lata bli att tanka pa prosten darhemma. Det var gille i prostgarden, och folk satt och klagade pa alven, just som ni gor nu, men da blev prosten liksom upprord och sade, att han ville beratta en historia for oss. Och nar han hade slutat, var det ingen, som kunde saga ett ont ord om Dalalven, och jag undrar om det inte skulle ha gatt sa med er ocksa, om ni hade varit med.'
Nar de vantade horde detta, ville alla veta vad prosten hade sagt om alven, och bonden talade da om historien, sa gott som han kom ihag den.
'Det var en fjallsjo oppe vid norska gransen. Darifran flot ut en a, som var strid och ivrig allt ifran forsta borjan. Sa liten den var, blev den kallad Storan, darfor att den sag ut att kunna bli nagot duktigt av den.
Nar den nyss var utkommen ur sjon och kastade en blick omkring sig for att se at vilket hall den borde styra kosan, var det just ingen uppmuntrande syn, som motte den. At hoger, at vanster och ratt fram fanns ingenting annat an skogsasar, som sa smaningom reste opp sig till hoga bergstoppar.
Storan kastade blickarna at vaster. Dar hade den Langfjallet med Djupgravstoten, Barfrohagna och Storvatteshagna. Den sag at norr. Dar hade den Nasfjall, at oster stod Nipfjallet och i soder Stadjan. Den funderade nog pa om det inte var sa gott, att den for tillbaka ner i sjon. Men sa tyckte den anda, att den atminstone borde gora ett forsok att leta sig fram till havet, och sa gav den sig av.
Det ar latt att forsta, att det var ett styvt arbete for den att bana sig en vag genom obygden. Skog stod i vagen for den, om inte annat. Det var att rycka omkull tall efter tall for att fa fritt lopp. Den var maktigast och starkast om varen, nar forst hemfloden kom och fyllde den med snovatten fran grannskogarna och sedan fjallfloden kom med vatten fran fjallen. Da passade den pa och gick framat med stor kraft, rojde undan sten och jord och gravde sig igenom sandasar. Och om hosten kunde den likaledes gora ett duktigt arbete, sedan den hade stigit efter hostregnen.
En vacker dag, da Storan som vanligt holl pa att bana sig vag, fick den hora ett brusande och ett porlande till hoger om sig langt borta i skogen. Den borjade lyssna sa ivrigt, att den nastan stod stilla. 'Vad i all varlden kan det dar vara?' sade den. Skogen, som stod runt omkring, kunde inte lata bli att gora sig lustig over an. 'Du tror visst, att du ar ensam i varlden, du,' sade den. 'Men det ska jag saga dig, att den, som du hor brusa, ar ingen annan an Grovelan ifran Grovelsjon. Just nu har den gravt sig igenom en vacker dal, och den kommer nog fram till havet lika sa snart som du.'
Men Storan hade sitt lynne for sig, och nar den horde detta, sade den till skogen utan att betanka sig ett ogonblick: 'Den dar Grovelan ar nog bara en stackare, som inte kan hjalpa sig sjalv. Sag du till den, att Storan fran Vansjon ar pa vag till havet, och att jag ska ta mig an den och hjalpa den dit, ifall den vill sla folje med mig!'
'Du ar en morsk en, du, sa liten du ar,' sade skogen. 'Nog ska jag framfora halsningen, fast inte tror jag, att Grovelan blir nojd med den.'
Men nasta dag stod skogen dar och halsade fran Grovelan och sade, att den hade haft det sa svart, att den var glad att fa hjalp och skulle komma och forena sig med Storan, sa snart den nansin kunde.
Efter detta gick det forstas fortare framat for Storan, och om en tid hade den kommit sa langt, att den fick syn pa en smal, vacker sjo, som lag och speglade Idreberget och Stadjan.
'Vad ar detta for slag?' sade den, och aterigen holl den pa att stanna av forvaning. 'Jag kan val aldrig ha farit sa galet fram, att jag har kommit tillbaka till Vansjon?'
Men skogen, som fanns till hands overallt pa den tiden, svarade genast: 'Anej, inte har du kommit tillbaka till Vansjon. Det har ar Idresjon, som har blivit fylld med vatten av Soralven. Det ar en duktig alv. Nu har den just blivit fardig med sjon och haller pa att skaffa sig avlopp ur den.'
Nar Storan horde detta, sade den genast till skogen: 'Du, som nar fram overallt, kan garna halsa till Soralven, att Storan fran Vansjon ar kommen. Om den later mig ga fram genom sjon, sa ska jag till gengald ta alven med mig till havet, och den ska inte mer behova ha nagot bekymmer for hur den ska komma fram, utan det sorjer jag for.'
'Nog kan jag tala om ditt forslag,' sade skogen, 'men inte tror jag, att Soralven gar in pa det, for den ar lika maktig som du.'
Men nasta dag berattade skogen, att Soralven ocksa hade trottnat pa att bana sig vag ensam, och att den var redo att forena sig med Storan.
An gick nu ratt igenom sjon och borjade sedan pa att kampa med skog och fjall pa samma satt som forut. Det gick en tid, men ratt som det var, rakade den in i en bergdal, som var sa stangd, att den ingen utvag kunde finns. Storan lag och brusade av ilska, och nar skogen horde hur rasande den var, fragade den: 'Ar det nu slut med dig i alla fall?'
'Inte ar det slut med mig,' sade Storan. 'Jag bara haller pa med ett storverk. Jag ska gora en sjo, jag saval som Soralven.'
